Blev en händelserik oktober månad. Lillebror med fru kom och hälsade på och hämtade bilen de köpt av oss.... lite sightseeing på Zoo-butiker, Liseberg och massor med hockey. Nytt jobbuppdrag, besök från Ängelholm , hämta nya bilen och lite annat smått och gått.

Haft mycke att tänka på och det drabbar sömnen. Lite sömn = lite vila = massor med värk och värken sätter sig på humöret. Men.... det finns de som har det värre, så bara bita ihop, le och se glad ut! Låtsas inte om ngt. Syns det inte så finns det inte.
November, ny månad, nya tag..... ?

Igår var det den 2 juli, dvs det var våran bröllopsdag, den 7e i ordningen. Vem hade kunnat tro detta   

Vi bråkar och gapar så det står härliga till , vi tjurar och surar på varandra. Men ännu fler gånger så ler vi ihop, skrattar ihop. Myser och umgås och trivs i varandras sällskap. Vi har urusel ekonomi och drömmer om fler saker än vi kan göra. Vi försöker göra mycke med det lilla vi har, Men framför allt, vi ger inte upp på OSS.

Vi vet att vi är starkare än allt annat och vi kan klara det mesta om vi står som en enad front tillsammans.

10 år har vi levti ihop, 7 som gifta och min önskan och tro är att vi kommer fortsätta med detta i ånga år till.               

Men som alltid när det finns lycka finns det lite ledsamhet också.....

Igår fyllde våra kissemissar 14år också! Tyvärr fick vi bara äran att fira den ena kissekatten Hera    med mumsig tonfisk och extra gos.   

Caesar    finns hos oss alltid ändå och kommer alltid att bli firad på sitt lilla hörn också var han än är älskade ängla    kissekatt  

  Under en lång period har allt varit svartare än vanligt igen. Svårt att säga när en dip går ner och blir djupare då mitt normaltillstånd alltid ligger en bra bit ner.

Jag har nu bott här nere i 14½ år. 14 ½år utan att kunna knyta an till en riktigt vän, en sån som ställer upp och finns där. Någon som man kan öppna sig för och bara få säga hur man känner och hur man mår utan att bli dömd och vänd ryggen....Någon som vill umgås med MIG.

Att vara ensam bland människor är en fruktansvärd känsla. Jag har min familj men på avstånd. Jag har min man men jag vill inte alltid älta samma saker för honom hela tiden, det får bara honom att tro att jag mår dåligt pga honom....pga oss.... vilket inte alls är fallet.

Jag har en ganska fin bekantskapskrets... vissa jag t o m skulle kunna gå ut och ta ett glas med på stan osv. men ingen riktig vän. Jag hade en jag kunde prata med om allt, tills jag flyttade, då betydde inte vänskapen ngt mer. total tystnad så till slut orkar man inte försöka längre. man hoppas men man blir bara ledsen. Man bli bortvald. Livet går vidare och man glöms bort.

I en separation väljer ens vänner sida oavsiktligt eller inte, man förblir kompisar, men man tappar det sista, närheten, det får den "andra" behålla. Man delar upp som med alla prylar, vissa saker får du ha kvar och vissa  blir du av med.

Tack och lov så har jag mitt jobb och på jobbet kan man gömma sig, le och koppla bort livet och bara vara "kollegan Cathrin". På jobbet kan man andas och låtsas att man är någon annan en stund. Sen kommer kvällen, ledigheten, helgen och semestern.... och ÅNGESTEN... det där svarta som äter en innifrån som inte lämnar en ensam en sekund som tar plats och förpestar, min trogna följeslagare   

Värken gör att jag blir svag, brist på sömn gör att jag blir svag, Jag ORKAR inte vara med, jag orkar inte le, jag orkar inte jaga. Jag gråter i ensamheten när alla sover. Gråter när ingen ser för att inte vara ivägen. Ligger vaken och grubblar, så trött så trött.... Klistrar på leendet och går ut för det är vad folk vill se. 

Jag vill träna, röra på mig men jag kommer inte iväg. Orkar inte med blickarna, fördömmandet av hur man ser ut.

Jag går upp i vikt och hatar mig själv för det och tröstäter för att döva smärtan. moment22.....

Hur ska man komma vidare? "man måste lära sig att tycka om sig själv" "det finns bara en du ska leva med hela livet och det är du så ta hand om dig själv" Bla bla bla....

Ibland vill jag bara lämna allt, bara skita i allt och dra, men var. Spelar ju ingen roll var jag sitter så är jag fast med mig själv iaf.... Jag är så trött på mig, och om jag inte kan älska mig så tacka fan att ingen annan heller kan.

Jag är 45år snart... hur börjar man om. Hur blir man av med allt bagage så folk kanske kan ge en en chans..... hur finner man en vän som orkar med en när man inte orkar med en själv

Är så trött...... Vill inte orka mer

Inne i en ny period av tankesnurror, nackdelen är att dom infinner sig på nätterna och gör att jag inte får min skönhetssömn....(tro mig jag behöver all sömn jag kan få). Tänker, oroar, funderar och försöker få kontroll på allt.
Ett annat resultat av detta är att humöret inte riktigt hamnar på topp... orkar liksom inte vara.
Behöver få sova, slappna av, klara av att koppla ur .... ?

Denna är verkligen helt suverän. Blir jättegott *nomnom*

Salta pingviner är mitt absoluta favorit godis men nu har dom fått en konkurrent! Dom är bara sååå mumsiga. Tyvärr säljs ju dessa också bara på Taxfree   

Jag ser inte bra ut, jag är väl kanske inte apful heller,  jag är inte den som folk vänder som på gatan och tittar efter, eller jo vissa gör det, men inte för att jag ser bra ut utan för att jag ser ... ut. 

Jag ser lite misskapt ut, smal midja, platt mage, brett arsle, gigantiska lår o grova vader... Folk tittar... för dom som inte känner mig ser jag bara ut som nån som bara är tjock... för de som vet vad jag gått igenom ser jag så mycke mindre ut    nu motför vad jag var innan men jag är ju fortfarande inte smal. Smal... begreppet vi alla strävar mot... jag är inte smal och hur folk än tittar, sneglar, kommenterar och fnissar så kommer deras omdöme om mig inte i närheten av vad jag sjäv tycker om mig... Jag ser mig i spegeln varje dag, jag umgås med mig utan kläder... jag ser  HUR illa det faktiskt är ställt... hur avskyvärd jag faktiskt är... det är vad JAG tycker om  mig... Ändå tycker jag bättre om mig nu än tidigare... nu kan jag gå i en vanlig affär, på de vanliga avdelningarna och handla vanliga kläder... i M... i bland L (beroende på modell te x) och ibland t o m S! jösses vilken dröm! Jag är överlycklig. Iaf när det komemr till överdelar... Nederdelar, det är ondska... jag har stl 48/XL över låren och rumpan, stl 46 över vaderna och stl 40-42 i midjan, Försök hitta nått som passar.. Mina ben är en katastrof, jag skulle kunna ta bort dom helt för jag skäms så mycke över hur dom ser ut... inget sitter snyggt och självgunget på låren gör att man kan gå en hel eftermiddag utan att anstränga mig... Stranden är fruktansvärd skäms så jag mår illa, men jag älskar att bada, och under ytan ser ingen hur jag ser ut. Simhallen går jag inte in i, går inte. Jag svimmar av skräck och ångest.

Jag hör inte till kategorin självsvält eller kräkningar heller... och när jag mår dåligt äter jag... dvs jag äter jämt... att operera sig tar inte bort denna delen av psyket... Och även om jag VET (INGEN behöver upplysa mig om detta) att 90% av viktnedgång handlar om psyket och viljan att ställa om sitt liv... Japp.. så är det... funkar inte alls på mig. Jag VET vad jag måste göra men jag KAN inte...och det hjälper inte att folk upplyser en om att "klart du kan, vill man så kan man....då vill du inte tillräckligt mycke" osv osv osv..JagKAN inte...för när jag mår dåligt äter jag... och när jag äter så mår jag dåligt över att jag fortsätter äta... och så äter jag för att jag mår dåligt...Så snurrar det runt runt runt... Ja, det gör mig till en KASS människa.. jag har hört det .... många ggr... det hjälper inte... träna då?

Jag vill träna, men jag klarar inte gå till gymmet.. kan inte gå dit själv...  Jag klarar inte av att folk stirrar... och nej, jag har ingen att träna med...Prommenera?  Det är skit bra... och SÅ jävla tråkigt...Och göra det ensam... motivera mig att gå ut själv?  *rest my case*

Varje morron vaknar jag med intentionen att idag!

Idag börjar jag, idag ska jag fan i mej ta tag i allt!! Så jag stiger upp, dricker mitt kaffe, promenerar ill jobbet, äter min lilla frukost (ca 1½dl fil och ½ dl havregryn- Jag BLIR mätt på det) sen kanske en frukt eller en riskaka om jag måste halvvägs till lunch eller så är jag inte hungrig och då står jag mig till lunchen. Min lunchlåda rymmer totalt 3dl.. den är ju aldrig full så min lunch oavsett vad det är är kansk ca 2dl mat (Än en gång jag BLIR mätt på det) ev en frukt el riskak på em beror lite på hur länge jag ska jobba och när middagen då blir. Promenerar hem (om det inte regnar då tar jag bussen) och sen är det kört... när jag kommer hem fixar jag iordning det som ska göras hemma och sen äter jag...Sjukt?! ja, absolut.. "Gör nått åt det då!" TROR DU FÖR HELVETE INTE ATT JAG FÖRSÖKER DET!!!!!!! VARJE J**LA DAG!!!

Och nej, det är inte för att jag vantris hemma, jag älskar faktiskt våran lägenhet, det lugna läget och grannarna som man kan stanna ute och surra bort 1 timme med osv. Vi bor jättebra! Hade det inte varit för boendet och området osv så hade nog allt varit ännu värre. Jag älskar min man också, klart vi rycker ihop så tussarna rycker ibland, men vi älskar varandra och vi finns för varandra. Han finns för mig och står ut med mig och mitt nyckfulla sinne och humör. Varje dag. Han hade kunnat packa ihop och dra när som, men han är kvar, han ser något som han tycker är värt att kämpa för! LOVE!

Ett tag i livet var jag aldrig hemma, alltid på språng, alltid hos någon annan, alltid, ringde och hälsade på , rädd för att inte jag inte skulle finnas annars, att jag skulle glömas bort.

Tills jag en dag inte orkade mer, tills kroppen sa ifrån, jag klarade fysiskt inte av att öppna dörren och gå ut, jag blev sittandes hemma oförmögen att göra något och gissa vad.. INGEN ringde mig, INGEN kom till mig. Jag hade sprungit alldeles i onödan hos folk som faktiskt inte brydde sig ett skit (Ja det var/är så det kändes/käns). Kanske var jag bara för mycke, kanske drogs det en lättnades suck, eller så är folk bara så upptagna av sitt egna liv att en människa mer eller mindre som kommer och går inte märks av. Jag vet bara att om jag inte hör av mig, så hör ingen av sig hit heller. Och jag är trött på att alltid vara den som hör av mig så jag skite i det, orkar inte jaga. det kan vara det som är felet, kanske så alla tänker så ingen hör av sig nånstans? Who knows....

Ja, mycket bottnar av att jag lider av ångest och depression. Har t o m varit medecinerad för det under några år, men slutatde då jag inte orkade slåss mot Vårdcentralen varje gång jag behövde förnya recepten pga att min läkare jag hade förra gången så klart hade slutat...

Man orkar inte när man inte mår bra.

Så nu försöker jag klara dagarna och veckorna med att känna efter hur jag mår så jag vet hur jag ska parera mina toppar och dalar..... det tar på krafterna.

Att alltid LE, att inte visa hur man mår, att inte visa att man inte orkar, att inte visa att man gråter. För det gör jag, ofta, när jag är ensam, när ingen kan se och där ingen kan dömma mig.

För folk orkar inte med att dra andras problem också, folk har nog med sina egna. Visar man att man  inte mår bra, så drar folk fortare än en avlöning, det finns ingen som orkar sitta och hålla en i handen och bara finnas där. Ingen kan lösa mina problem... Jösses, jag kan inte lösa mina problem, hur ska då nån annan kunna göra det! Och det är inte det man vill heller, man bara behöver nån som orkar hålla en i handen och finnas.

Det är det kluriga med ångest och depression, det finns oftast inget konkret att ta på. man kan inte säga att det är pga det där, eller det där. Man har en känsla, ett svart moln inom sig som växer eller krymper i olika stadier. Det är det molnet som fördunklar en sinne och gör att man ibland läser in saker i det folk säger som dom kanske inte sa, eller ens menade men för MIG så blir det någon konstig förvriden verklighet. Något som gör att jag TROR att folk tycker si eller så. Det är det som gör att man blir ensam, så väldigt ensam. Och när man blir ensam så mår man dåligt och när man mår dåligt äter man.....

Jobbet är min fristad, på jobbet spelar man en roll, någon man kan gömma sig i och glömma sina egna bekymmer. C på jobbet är en neutral medarbetare som är där hon ska vara under en vis tid för att utföra en viss uppgift. Och hon är faktiskt bra på det också!

Poäng?

Nej, det finns ingen egentlig poäng med denna texten, jag skriver bara.. kanske behöver jag bara få ur mig orden, behöver skriva av mig, behöver visa vem jag är... Vem är jag...

Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig, det här är den jag är, det här är så jag funkar. Den jag var för 20 år sedan finns inte längre. Jag inte den jag var när jag var 14 heller. Livet går vidare och utvecklas i olika riktningar. Olika händelser gör att man tar olika val i livet. Jag har kanske inte alltid tagit de mest välgenomtänkta besluten i livet (Jag handlar först och tänker sen 7 av 10 ggr...Inte alltid så bra). Men det är dock min val och mina beslut. Kan inte säga vad som hänt om jag gjort annorlunda.

Om jag inte hade gått ner i min depression? Om jag hade fått hjälp direkt från första början, hur hade det sett ut då? Var hade jag varit då? Vet inte, och det är faktiskt orelevant. Jag är här och nu... med de som vill vara här med mig (om än få).

Om det här är jag, finns jag, behövs jag, vilken nytta gör jag?

Så var den över... Semestern iår.

4 veckor går så fort så fort. En kort sammanfattning...

Bil upp till Piteå med man, barn och svärförälder med sambo. Storforsen, fiske, bad, brorsans 40 års kalas, grilla bakom huset hos mor och far, lite mera bad, Sunes!!, fiske, bilresa hem.

Bad, Pitebesök, Värnamobesök,lite friluftsliv (fisk, svamp-&bärplockning), middag med grannarna, och vila de 3 sista dagarna innan allvaret sätter igång igen.

Blev ingen direkt lugn och planlös semester iår heller... men... får vila uppmig på jobbet sen istället *hahaha*