Jag trodde jag var förberedd, min realistiska hjärna har ju redan insett att mitt CV som består av 15år i automotivbranschen med diesel/bensin-motorutveckling. I en organisation som helt ska fungera i en elektrifierad värld så går det inte hand i hand..... senaste åren har jag varit projektledare, och i den nya organisationen ska det inte finnas PL alls..... mjaa det finns inte mycke att hämta då. OCH, jag har knappa 2år som fastanställd så inte ens LAS-listan var på min sida.
Men ändå nånstans innerst inne så hoppas man ju att man ska få en plats, att man inte ska bli a-lös. Nu är jag där. ..Om 4 månader står jag utan jobb och inkomst..... var ska jag hamna.... utan min inkomst också så kommer vi inte att fixa det här.
Nu hinner alla tidigare år med en inkomst, smålån & kreditkort för att överleva ikapp, många små krediter som blir stora lån som också ska betalas, allt för att inte hamna hos fogden.... nu känner jag hur de börjar komma närmare, hör nästan flåset i nacken. ORO!
Var får vi en ny bostad... hur ska vi betala för oss... VAR kan jag få en ny anställning under ett år av uppsägningar pga av Corona och annan skit. Känns inte som man har marginalerna på sin sida direkt.
Det här hjälper inte min depression heller som jag jobbar med att hålla i schack.
Mina "du-är-så-värdelös" tankar bara finns där ser till att jag inte tror att det kommer fungera, får världen att bli mörkare och hopplös.....
Grät fastän jag kände mig så förberedd innan mötet med min chef. Nånstans blir det så verkligt nu. Nu har jag pappret med datumet. 21-02-28, sista dagen på jobbet.
Jag har INGET!
Vem vill ha mig.... var i h-vete ska jag hitta ett nytt jobb med iaf nånstans i närheten av den lön jag har idag?

SKITSKITSKITSKIT!!!!!!!! :'(