Semester....

4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar.

De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig.
Vi har mest av Fs vänner och de är ju hans vänner inte mina så det passar liksom inte att umgås med, dessutom känner jag dem knappast heller. Jag är bara hans fru.

4v av 100% egentid....
Jag ser inte fram emot det. Bada själv, fika själv, sola själv, gå på stan själv, sitta hemma på balkongen själv... Ensam...

Firman är inte helt igång än så finns inga pengar att åka och göra nått heller, och vadå åka... ensam... vart då...?

Känner hur jag dyker igen... hur hålet blir större igen.... solen lyser inte upp denna grottan. Ibland blir känslan av att hoppa av bara ännu mer välkomnande, vad ska jag sitta kvar här för.
Jävla obetald hemhjälp det är allt jag är....Inget mer. Finns andra som kan fylla den platsen.
Om livet inte är mer än så här så vill jag inte ha mer av det. Så trött, så trött....
Det jag vill ha får jag inte ...är utom räckhåll.... så.. trött.... vill inte orka mer.

Slutat sova igen... tankarna bara spinner runt hela tiden, blir inte klar...
Kroppen mår sämre och sämre och jag sämre med den.

Varför ser DU inte mig ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll. Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag ...

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...

Ännu en helg har passerat, ännu en vecka. Ännu en månad. Än sitter jag kvar här i samma situation som förut. Att försöka göra förändringar när man inte vet vart man ska börja är inte lätt. Med allt som är så hamnar jag tillbaka där jag började iaf...