Vad ska man säga, trots att jag har 4 konsultfirmor som tävlar om att bli den firman som får anställa mig ( och det är en gode skön känsla) så är jag nu iaf framme vid att på måndag måste jag skriva in mig på AF.
Jag har panik! Varför jag? Under 17 år har jag aldrig haft problem med att hålla mig med jobb. Är jag så dålig? Är det för att jag är kvinna i en mansdominerad bransch? ( jag har nu flera manliga kollegor som fått jobb)

I går fick k jag min sista lön.... nu står jag utan inkomst. A- kassan har ca 22v behandlingstid innan första utbetalningen. Innan dess har vi hunnit gå i personlig KK.... vi har ingen buffert, inga rika föräldrar som ka stötta. Utan inkomst får vi ingen annan lgh. Vad gör vi när pengarna är totalt slut.... när vi inte längre kan betala räkningarna, makens lön täcker inte utgifterna.
Är det så här det ska sluta efter alla motgångar vi kämpat oss igenom.
Vad gör vi nu.
Det är inte lätt att tänka positivt, tro på framtiden längre....

Jag ser mörker, det finns inte tillstymmelse till nått jävla ljus i denna tunneln.
Utåt så ler jag, säger det folk vill höra men inombords går jag sönder.
Tänk om jag bara skulle ta alla tabletter på en gång, skit i allt, ge upp. Varför ska jag kämpa, hur jävla länge ska jag orka kämpa och bara bli sparkad på trampad på , stiga upp för att bli nerpackad och ö erövringen igen.... HUR LÄNGE?!

Vad fan är vitsen med allt, vad är vitsen med att alltid behöva slåss för överlevnad, kämpa på branten för att hålla balansen, aldrig ha nått över till nått.
Bli hånad, sedd ner på för att man har skulder för att man inte har lyckats ha buffert, inte är en "normal"människa osv.

Jag har kämpat länge nog nu, tillräckligt, det finns ingen ork kvar nu. Jag är tom, helt dränerad. Jag vill inte mer.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll. Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag ...

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Semester.... 4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar. De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig. Vi har me...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...