Man måste inte kommentera, detta är mitt sätt att ventilera att få ur mig det jag inte har någon att prata om med, på nätterna när jag ligger och inte kan sova, inte kan få hjärnan att sluta mala, tårar som rinner i tysthet. Att kunna lämna ifrån mig lite av det som jag inte orkar trycka tillbaka inom mig för stunden. Det är inte meningen att skriva för att någon ska tycka synd om mig osv... jag behöver bara få ventilera och få vet om denna sidan, vem jag är vad jag är hur jag är. Behöver bara få ut orden utanför mig, utanför huvudet en liten stund. Det jag skriver ur mig är mitt, är jag, är.......bara är. Det gör inte nått bättre, löser inga problem men jag får lufta, andas några minuter.....

....Ibland blir jag bara så trött på mig själv. HUR kan jag ens börja tro att jag betyder nått. Jag läser alltid in för mycke i allt och antar att jag betyder lika mycke som den jag bryr mig om... SÅ fel man kan ha... igen.

Bara lägg ner. Varför skulle jag tro att jag skulle betyda något för någon. Går bra att använda mig som ego-boost när man behöver må lite bättre och känna att man är nere och kanske lite ensam. Och korkad som jag är, är jag där suger åt mig av den lilla uppmärksamheten det ger för att sen bli åsidosatt när andra är i närheten.
Och jag tror iaf att jag betyder nått.... Jag är så jävla korkad.

Hemma i ensamhet, det är min grej. Tro inte nån ser dig för du är fan inget att se. Inget att ha, inget att hänga i granen. Man duger när ingen annan är där.
Jag är uppenbarligen så desperat efter att få känna att jag betyder något att jag faller för allt skitsnack några vänliga ord och jag faller. Att man aldrig lär sig!! Blir så arg på mig själv

Gå till jobbet sköta mitt och skit i allt annat.
Blir så trött på mig själv.
Men man hoppas ju på det där lilla. Att nån faktiskt kan tycka om mig.
Bättre hoppa ut från en klippa och göra slut på skiten.
En vecka sen har alla kommit över det... om det ens bekommer någon, vette fan alltså...
Så tröttsamt bara.. så fruktansvärt tröttsamt. Och det hjälper inte i allt annat som går runt i huvudet och tar energi.

Meeen, jag biter ihop, visar inget då tror alla att det över NU mår hon bra igen, så skönt, ingen behöver lägga energi på det mer. Men jag mår inte bra. Jag går sönder. Försöker planera livet framåt som inget har hänt eller kommer hända. För nu är "det" ju över allt är bra. Vi återgår till det vi har.. dvs inget. Absolut ingenting mer än att vi delar adress och ekonomi..... Ska det vara så? Ensam själv eller ensam i en tvåsamhet?
Titta i mina ögon, ser du liv i dem, ser du glimten i dem... Nej, det finns inte där, t o m jag ser tomheten där sorgsenheten, går inte dölja, ögonen speglar insidan.
Munnen kan le men leendet nåt inte ögonen längre. Det som glittrar är inte glädje, det är tårarna som hålls tillbaka för att inte rinna över Du ser.

En sån liten sak som alla hjärtans dag snart... jag skulle älska bara få nått, ett litet kort bara för kul bara som en grej "Hej, du betyder ngt för mig" men nej, VI gör inte sånt. Jag har gjort kort, skickat små meddelanden, inte bara för att det är den dagen skickar lite då och då men ändå, jag vill bli ihåg kommen bara nån gång. Men, nej, VI gör inte sånt, behöver inte sånt. Och eftersom han inte bryr sig så kan jag inte tvinga han heller så , Nej, VI gör inte sånt fast jag vill eg. Löjligt jag vet men ibland är det det lilla som gör det. Samma med årsdagqar osv... VI tar inte så hårt på sånt...."VI"
Jo, jag bryr mig om sånt, tycker det är lite mysigt, men är man inte två om det är det inte riktigt någon idé. Och nu har det gått så lång tid att nu är det ingen idé att börja heller, vill inte tvinga på någon ett betéende som de eg inte har. Då blir det inte äkta iaf, bara en sån måste grej.

Är det så här jag ska jag leva så resten av livet.... är det vad jag signade upp för? Den där klippan börjar locka mer och mer....
Vet inte vart jag ska ta vägen eller vända mig. Ingen kan hjälpa heller. Allt ligger på mig att jag ska bestämma mig...
Stanna el Gå, kan ju inte gå heller så jag är ju som fast iaf men är det SÅ det ska vara, ska jag ha det så här. På riktigt :(

Gråta i ensamhet för hopplösheten, för.... ja för vad fan som helst. Tårarna rinner och de tar inte slut....... men jag kan ta slut.....

Jobba!... kliva upp, klä på mig, gå till jobbet... rutin, gör om varje dag...jobba...koncentrera mig på det jag kan rå över, helgerna är korta bara ta mig igenom dem.. fokusera på jobbet!!! Låt dagarna, veckorna, månaderna, åren gå.

Jag har drömmar, känslor jag vill utforska.... vill..... men. Dröm inte, låt inte känslorna du inte kan rå över styra, låt det vara bara, fokusera på vardagen glöm allt annat runt omkring. Bara..... ja... bara... nått...

Allt snurrar... finns ingen röd tråd, ingen logik i tankarna och känslorna, de hoppar omkring i ett enda stort virr-varr och de kommer ut på samma sätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll. Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag ...

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Semester.... 4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar. De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig. Vi har me...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...