Som vi kämpat, försökt få allt att gå ihop, och när det börjat räta upp sig. Börjat se en ljusning i allt det svarta så ska vi börja om igen.
Klipp alla linor kasta sig ner i brunnen och hoppas på en mjuk landning.
För mig blir det en ny period av ont i magen, oro, grå tillvaro utan att kunna förutse nästa månad....
Men vem är jag att bestämma vad han kan göra och inte, han tror på det till 110% så varför är jag så negativt inställd, orolig.....

För Inget har någonsin gått min väg, våran väg så varför skulle det fungera nu?
Å andra sidan varför skulle det inte.... varför kan jag inte bara ta det med ro?
För allt jag kämpat för, att hålla näsan över vattenytan att överleva håller på att försvinna....

Varför.. ..
Orkar inte detta en gång till... börja om... gå på knäna.....vara den som driva allt framåt med inga medel nya lån, nya skulder... det skulle ju va slut nu....Men nej.... vi börjar om från minus igen.... ??

Allt hänger alltid på en själv, vilka val man gör och hur/när.
Men när man inte gör valen, när tiden bara går och inget blir av.....
Ja, jo, att inte göra något är ju också ett val om än oavsiktligt.

Jag vet att vad som händer eller inte händer är helt upp till mig och mina val.
Och att " bara bestäm dig" så är det löst....

Men om det inte är så enkelt, om kropp och huvud inte kan enas om att komma överens om ens 2 hjärnhalvor inte jobbar tillsammans utan mot varandra, om viljan, motivationen och utförandet inte ryms inom samma årtionde.... vad gör man då?

När man och vet vad man måste göra men att komma till skott inte existerar? Vad gör man då?

När man inte kan ta sig i örat och dra sig dit man borde vara eller göra. Vad gör jag då?

Hur kommer jag över den tröskeln som i mitt fäll är K2 x4 och går vidare?
Att säga till mig " om viljan finns då går det" " bara bestäm dig och gör det" " det är bara du som kan bestämma sig" osv osv JAG VET ALLT DET DÄR!

Huvet vet det, kroppen vet det men hur bygger jag bron så jag kan lämna mig själv och gå ut och få det gjort?

Om jag ber om hjälp så ligger hela viljan på mig iaf och att be mig "säg till när dur redo så gör vi det" funkar inte. Jag behöver strypkoppel och elchocker. Jag behöver hjälp att fly mig själv och mina demoner som trycker ner mig och underminerar allt jag gör.

Jag har varit mobbad sen mellanstadiet, utfryst, aldrig blivit inbjuden utan bjudit in mig själv för att få vara med. När jag inte orkade mer, inte orkade jaga vänskap så blev det tyst. Ingen hörde av sig, INGEN.

Ensamheten och demonerna, de enda jag hade/har kvar är de som idag styr min hjärna. De är oerhört elaka och krävande och jag har inte löngre kraften att bryta mig ut själv. Det finns ingen som vill eller har tiden att hjälpa till, 5 minuter var 6e månad är liksom ingen början.
Blir ingen framgång, när tystnaden är tillbaka och rösterna i huvet överröstar allt förnuft så orkar man inte kämpa emot, JAG orkar inte kämpa emot.
Jag blir en grå intetsägande massa inne hemma, dagarna, veckorna, månaderna går.

Det går inte förklara demonerna inom en, man låter galen, som att hitta på ursäkter men för mig är det högst verkligt.

När man inte vill leva men man önskar inte att dö heller.... vart är man då?
Vem är man, vem ser en?
Att vara ensam men i en relation är en mardröm.

Jag vill så mycket men vet inte hur jag når dit, hur jag går vidare, hur jag kommer ut ur mitt fängelse ?

Allt är mitt val och mina val kan jag inte lägga på någon annan, moment 22.... så börjar jag om igen. Som en hamster i ett hamsterhjul, bara springer runt runt på samma ställe utan att komma någon vart.

Jag.......

Det finns iaf lite positiva vibbar i allt grått.
Jag fick jobb tillslut och nu 5 månader in såntrivs jag. Trodde aldrig jag skulle säga det om ett uppdrag/jobb på Volvo Cars men dessa människor i denna gruppen är super trevliga. Området är nytt så mycke att lära sig men det är utmanande och lärorikt. Vi håller så sakteliga på att gå tillbaka till kontoret, faktiskt skönt det med, komma hemifrån, träffa folk och fly hemmets väggar. Dessutom att behöva göra sig i ordning på morgonen är välkommet igen.

Hösten dundrar in med mörkret, och hur mysigt det än är med ljus och annat för tämninegn hemma så trycker det ner också.
Nu kommer årstiden då man inte kan sitta ute, få luftvträffa folk. Nu kommer ensamheten instängdheten.

Jag vet jag skriver det ofta en fortfarande så biter sig känslan av ensamhet fast. Känner mig osynlig, meningslös och grå.
Jag känner saker men får inte visa det.
Ful, tjock, osmaklig, tar plats fast på fel sätt, osympatisk och socialt inkompetent.
Allt göms bakom ett påklistrat leende så ingen ser, inte för att nån tittar iaf.
Vill träna men kommer inte iväg samma visa och ännu ett år har gått. Jag klarar inte blickarna från folk, dömmandet, för JO, tjocka människor får man dömma. Tjockisar är korkade, har inga känslor förstår inte att man inte ska beblanda sig bland de smala snygga.
Vänner sitter och delar bilder på tjockisar och skrattar åt dem, de förstår inte att det är MIG de skrattar åt, gör sig löjliga över, trycker ner.
Det är ju bara ett fetto. Kolla låren, magen dubbelhakan...... Ja, mig..... så jag skäms över mig och alla skratten hånen biter sig fast.

Varför skulle nån se åt mitt håll, vad finns för bra hos mig att fastna vid. Tror inte jag har några egenskaper som sticker ut, inget visuellt för någon att fastna för. Varför jag av alla val där ute.

Ja, jag är gift, men det gör mig inte blind och känslolös. Jag ser jag känner söker..... nått.

Men just nu finns jag inte, syns inte är bara grå och passar inte inte in.
Drömmer om......