Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll.
Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag inte betyder något längre, inte finns.

Jag utför det jag måste men kan inte hitta glädje eller motivation till något mer. Jag har tappat bort mig.
Bara väntar på att dagarna, veckorna ska gå.. Men vet inte efter vad... Bara att tiden ska gå så att det tar slut nångång.
En kort kort stund hade jag ett ljus i mörkret men det togs ifrån mig och nu är jag omsluten av mörkret igen. Vet inte vad som hände eller hur, ena sekunden här.... sen i nästa borta, tystnad.

Kan inte flytta, bara sitta där jag sitter och vänta. Ensam...
Tårarna är där hela tiden, rinner när ingen ser och verkar aldrig ta slut. Tar på den leende masken när jag går ut och ingen ser att leendet aldrig når ögonen. Låter inte någon komma innanför masken, då behöver ingen känna sig besvärad. Om ingen känner en är det ingen som kan vända en ryggen för att det blir besvärande att behöva bry sig.
Tänker aldrig mer öppna mig om hur jag mår för att sen bli lämnad ensam för att sanningen är för jobbig att ta in och behöva bry sig i. Om någon frågar hur man mår är det bäst att le och säga "bra, bara fint".

Hur länge måste man orka?

Höst....
Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt.
När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över ytan.

Ensamheten blir ännu starkare.
I sommar har jag suttit hemma ensam, inget bad, inga kvällar på stan inget av nånting. Bara jag och balkongen och i o m att den är nätad så blir det ännu mer ett fängelse.

Jag vet inte vad jag ska göra..... ensam i en tvåsamhet är så jobbigt psykiskt och stundvis känns det som att jag är bättre på egenhand, men.... då blir jag ännumer ensam. Kan jag inte få ngn att umgås med mig nu så varför skulle det bli bättre om jag är själv. Och VEM skulle vilja ha mig?
Jag ser inte bra ut, tjock, grå, tråkig och inte vidare duktig på att socialisera vare sig med kända eller främmande människor.
Då blir jag på riktigt ensam.

Kanske bättre sitta där man sitter.... hur mycke man än vantrivs .....och ibland är han ju hemma....

Tar mina svängar ner på stan dagtid på helgen, ensam, åker och handlar... Ja det är typ det.
Jag tappar kanske mitt uppdrag på Volvo snart också, får nog inte förlängt som det ser ut, de ska sparas, inga nya människor, budgeten ska hållas...... så då måste jag börja jaga nytt uppdrag. Inte jobb då jag ju har min konsultanställning men nytt uppdrag att gå ut på.
Ny arbetsplats, nya människor, nya saker att sätta sig in i.... börja om från 0 igen, tycker det är så jobbigt, men det får man inte visa.

Le och se glad ut ? när allt jag vill bara är att få ett slut på allt.
Det är inte värt det att gå omkring så här. Bara vänta på att dagarna, veckorna, månaderna ska gå. Nytt år igen..och igen...och igen...

Längta efter någon som inte finns, som inte vill finnas till, känna sig bortvald och inte värd något.
Så lätt att bara bli bortglömd och låtsas som man inte existerar. Hålla distans.....
Försöker sträcka ut handen men får tystnad till svar.

Gråter men ingen ser mina tårar, ingen behöver se dem, vad nytta skulle det göra mer än göra ngn obekväm och skrämma bort ytterligare.

Varför är jag så feg.....???

Semester....

4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar.

De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig.
Vi har mest av Fs vänner och de är ju hans vänner inte mina så det passar liksom inte att umgås med, dessutom känner jag dem knappast heller. Jag är bara hans fru.

4v av 100% egentid....
Jag ser inte fram emot det. Bada själv, fika själv, sola själv, gå på stan själv, sitta hemma på balkongen själv... Ensam...

Firman är inte helt igång än så finns inga pengar att åka och göra nått heller, och vadå åka... ensam... vart då...?

Känner hur jag dyker igen... hur hålet blir större igen.... solen lyser inte upp denna grottan. Ibland blir känslan av att hoppa av bara ännu mer välkomnande, vad ska jag sitta kvar här för.
Jävla obetald hemhjälp det är allt jag är....Inget mer. Finns andra som kan fylla den platsen.
Om livet inte är mer än så här så vill jag inte ha mer av det. Så trött, så trött....
Det jag vill ha får jag inte ...är utom räckhåll.... så.. trött.... vill inte orka mer.

Slutat sova igen... tankarna bara spinner runt hela tiden, blir inte klar...
Kroppen mår sämre och sämre och jag sämre med den.

Varför ser DU inte mig ?

Sommar!
Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest.

Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonstans. Inga shorts passar inga linnen ingen bikini, jag skäms för hur jag ser ut och blickarna det ger.

Min sommar kommer att bli på balkongen och eftersom den är innätad pga kissekatterna så blir det verkligen en känsla av att vara inburad.... det mesta sitter i mitt huvud men det gör det inte mindre verkligt.
Min verklighet.

Jag fick rådet att öppna mig att berätta hur jag mår för ngn som jag har förtroende för och det gjorde jag.... så nu har jag ännu en som tar avstånd, som inte vet hur den ska bemöta mig. Inte vill riskera att jag tar upp det igen och inte vill vara nära.
Det är riskerna man får ta och vara medveten om och ha överseende med. Det är inte deras fel. Jag borde lärt mig men ibland glömmer man bort och försöker iaf. Lägger inte skulden på den, jag borde vetat bättre

Maken jobbar alldeles för mycket aldrig hemma och är han hemma sover han så jag är ensam oavsett.
Att vara ensam när man är två är så mycke värre än när man är själv.

Jag är inte arg längre, det är kanske bra men nu är jag bara tom. Orkar liksom inte. Lite käns det som jag gett upp, bara är. Ler nickar...håller med..... är... Men jag är inte närvarande mentalt. Jag tar mig igenom dagarna bara. Saknar men får inte, bör inte, ska inte. Vill bara skrika ut vad jag känner men till vilken nytta.

Snart semester.... snart födelsedag och den enda jag vill ha där kommer inte vara där....
Semester = Ledig = massa "egentid"
Fast i mina tankar och grubblerier. Vet inte hur nyttigt det är, men att vädra mina tankar är inte en bra idé. Så jag gör det här... Jag får ur mig nått även om ingen ser det.

Kroppen är värre än vanligt, tror den känner av mitt mående och reagerar på det.

När ska det vända... hur mycke ska man orka? ?

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik.
Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående.
När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av utmattning är det dags att kliva upp.
Spelar ingen roll om jag lägger mig tidigt eller sent, samma sak oavsett.?
Fått diagnos post-covid, därför jag är så extremt trött 24/7 men finns ingen som vet om det går över eller inte.
Ju tröttare jag blir desto svårare blir allt.

Det här stadiet hjälper inte till positivt till det psykiska måendet heller. Gör det snarare värre. Hur många tårar kan kroppen producera, de tar aldrig slut ?
Vaknar och stiger upp varje morron men kan inte bestämma mig för om det är en seger eller en förlust.

Blir mer och mer att göra på jobbet så jag kan iaf gräva ner mig i det och glömma allt annat 8-10 timmar på vardagarna.
F jobbar mer och mer, hemma mindre och det ger mig mer tid ensam hemma med mig själv och min total fuckade hjärna.
Är inte så roligt att hitta på saker ensam, jag är inte bra på det.... bio, middag ute, krogen, cafe/uteservering.... inte roligt ensam, så jag sitter hemma....
Väntar... på nått... vet inte vad....ingenting troligen. Den/de jag vill umgås med vill inte med mig.... Jag får skylla mig själv, säger man nej så många ggr som jag gjort så går folk vidare. De flesta har ju faktiskt ordentliga umgängeskretsar trotts allt. Fullt förståeligt.
Jag fattar att vanliga människor inte sitter oplanerade och väntar på att jag kanske ska höra av mig, det vore ju korkat. Så Ja, jag vet att jag skapar min egen ensamhet.
Men det gör det inte lättare att vara ändå.
Kanske lika bra.. har iaf inga pengar att göra nått för och inga sociala skills.
Vi är tillbaka på 0 igen med istortsett bara 1 inkomst igen.... För hur länge....

Jag orkar inte mer snart. ?
Hade jag varit en katt hade jag kunnat lämna mig hos veterinären....

Ännu en helg har passerat, ännu en vecka. Ännu en månad. Än sitter jag kvar här i samma situation som förut.
Att försöka göra förändringar när man inte vet vart man ska börja är inte lätt.
Med allt som är så hamnar jag tillbaka där jag började iaf utan att ha kommit något steg längre åt något håll än tidigare.

Jag är fortfarande antingen arg el ledsen. Har liksom inget mellanläge och det äter upp mig.
Försöker vara glad, le, se ut som allt är OK så att jag inte är jobbig, inte drar ner stämningen eller är den som bara förstör allt.
Det tar sjukt mycket energi, jag är slut både psykiskt och fysiskt men ändå kan jag inte sova, vila, återhämta mig såsom jag skulle behöva.
Att gå ut EN kväll, dricka lite, dansa, skratta, umgås och sova borta, att få ha roligt och glömma allt annat en stund tar nästan en hel vecka att återhämta sig ifrån. Kroppen tar så mycket stryk och värken efteråt är så sjukt jobbig. De tar nästan udden av att det är värt att få glömma bara en kväll. Att gå en kväll på Hockeyn ger samma fysiska utmattning på kroppen.

Var jag trött innan så är det inget mot vad jag är nu, kroppen vill inte vara med, jag sväller och svullnar, går upp i vikt, får darrningar i händerna och har ONT, så jävla ont. Det är en kamp att bara stiga upp, sitta att gå. Att få benen att röra sig och fötterna att hänga med.
Det låter kanske överdrivet men detta är min vardag, just nu lite mer smärtsam än vanligt men trots allt min vardag och det finns ingen bot mot det.
Tillsammans med endometriosen, Hjärnspökena den psykisk ohälsan det skapar + depression så är det som att vara fånge på livstid. Nyckeln är bortkastad och rummet med. Det finns bara JAG, inne i mig själv någonstans.
Så, jag ler...... för det är ingen idé att ens försöka få någon att förstå vad som rör sig där inne.

- Gå ut och gör något
- -Skaffa en hobby
- Det är bara du som kan ändra på din situation
- Vad VILL du göra
- Gå och träna eller promenera för det löser ALLA problem

Jag har hört allt, försökt svara på alla frågor, försökt förklara så mycke jag orkar..........Det är inte bortföklaringar, jag vill inte må så här men jag ORKAR faktist inte mer än så här. Så psykist slut och tom.....
SÅ, det är enklare att LE, se glad ut, inte vara till besvär. Om man låtsas att allt är bra så blir det enklare och mindre jobbigt för alla runt omkring.
Alla ser det påklistrade leendet men ingen ser ögonen.

Varje kväll så tar det mig all kraft att inte svälja det jag har så jag slipper vakna i morgon. För imorgon är inget jag längtar efter.
Ändå jag vaknar imorgon också... och nästa.... Jag är för feg. För rädd att misslyckas och vakna igen mer än att inte vakna alls.
Det är det här som kallas livet.... leva i nuet... vardagen....
Jag är så slut och tom att jag inte ens orkar ha en meningslös fantasi om någon framtid....

Känns som jag har två lägen, jag är antingen Arg, så vansinnigt arg, irriterad och stör mig på allt, precis allt. Eller så gråter jag. Många ggr vet jag inte ens vad jag gråter för men tårarna rinner och tar aldrig slut.

Jag är trasig men jag har inte brutit ett ben. Jag är utmattad, Jag får utbrott som kommer i perioder och uttrycker då yttringar av mani, depression, extrema panikångestattacker, ångest & ibland en mix av allt.
Min ?sjukdom? orsakar grova sömnproblem, problem med min vikt, mitt humör..
sömnen är värst. Jag sover inte pga av värken om jag inte tar medicin mot den men då håller mig medicinen vaken istället, men jag är värkfri i några timmar iaf.

Från att livet faktiskt var en dans på rosor & jag kunde hantera både mina kroniska smärtor, min stressnivå var jämn, så braka jag ihop & allt blev mörkt. Jag tappade balansen helt. Men det är ok. Jag är mänsklig.

Jag bäddar ner mig bland mörka tankar och brus. Min hjärna är aldrig tyst. Väntar på nytt ljus.
Jag har ett ständigt brus i huvudet. Jag är folkskygg, har fått tillbaks min sociala fobi? Känslor av meningslöshet och utmattning blandas med storartade idéer och kraft. Det är två världar, en ganska vanlig och en fullständigt surrealistisk. Dessa världar blir en..

Jag försöker se frammåt, se förbi där jag är nu men allt är bara en grå dimma. Kan inte se någon framtid, eller ingen framtid jag vill vara i.
Nu i o m att pandemin är "över" och vi ska gå tillbaka till kontoret igen så kommer jag iaf att få några timmaar om dagen utanför hemmet. Och samtidigt som att det är det jag vill så är hemma en trygghet. Hur ska jag kunna sitt på kontoret och ha tårarna rinnande. De kommer ju precis närsom jag har ju ingen kontroll.

Kroppen håller inte, så mycke jag vill göra men utan sömn och med måeendet så orkar den inte. Värken är ett helvete just nu och det är en stor del av varför jag inte sover. Har inga värktabletter som hjälper och jag kan inte ligga still längre stunder. Så även fast jag somnat så vaknar jag för att jag måste röra på mig. JAG är så jävla KASS

F förstår inte, han kan inte, vill inte se vad som händer. "VI har det ju så bra." Försöker förklara men når inte fram "Hur länge ska du må dåligt" Jadu... vad skönt om jag kunde få ett datum och en tid på när det är över.
Kan inte gå heller.... fixar det inte ekonomiskt, kan inte lämna när han just håller på att starta upp. Måste få igång firman, ekonomi och rutiner så han kan klarar sig själv.
Mitt jobb +Markservicen + komma ihåg allt annat för oss, mig och han, är ju mitt jobb.... "han har ju så mycke att komma ihåg på jobbet". Som att jag inte har mycke att hålla reda på, mitt jobb räknas inte för jag sitter ju bara framför datorn hela dagarna, det är ju inget jobb.
Inte ens när vi båda är hemma så ser han att han kanske borde göra nått för JAG är ju hemma...JAG kan ju göra det sen.
Är så trött på det, att tjata att säga till. Vi bor i samma hem borde väl se själv vid det här laget att saker inte bara fixar sig självt.
Om jag bott själv så hade jag iaf bara behövt städa efter mig själv. Inte fungera som morsa åt vuxna människor.

Nu har A flyttat ut och jag har fått börja ställa i ordning kontoret/gästrummet. Nu ska det vara vårat rum inte stå och ta plats åt folk som aldrig är här. Nu ska vårat hem bli vårt, HELA lägenheten.
Tänker inte ta hänsyn till de andra nått mer för ingen av dem bryr sig det minsta om mig eller vad jag tycker, känner. SÅ nu skiter jag i dem.
Jag kan också vara självisk. Det är iaf jag som betalar hyran så då får jag faktiskt ha nått att säga till om.

Hade EN ljuspunkt i mitt liv nu ett kort tag men det finns inte mer. Jag är ännu trasigare nu, inget att luta mig mot inget att få mig att må bra en stund inget att längta till.
Ensam och så ledsen över det men lika bra, hade säket förstört det med. Samma där också iofs, envägskomunikation, så mer ge än få. Men saknar iaf.

Bara gräva ner sig i jobbet, fokusera på det, överlev resten av tiden, försök sova/vila bort tiden så dagarna tar slut.
En dag i taget, bara var, det tar slut nångång.
Le, se glad ut, dölj smärtan och hur trasig man är bakom ett påklistrat leende. Det som inte syns finns inte. Det man inte vet behöver man inte bry sig om. Ignorera det onda så förvinner det.

Känns på nått sätt som att jag nått vägs ände nu.
Finns inget mer. Det är så här det skulle bli tydligen.
Det är det här jag levt hela liver för att hamna i.
Finns inget mer att ge, att få.
Jag har 2 skilsmässor bakom mig, så ja, jag vet att de är ett alternativ men just nu går det inte,
Har ingenstans att bo, försök få en egen lgh i denna stan bara så där.
Jag har inte ekomomin ta allt själv vilket jag oroar mig för att jag kommer att få ta.
Andra praktiska saker som gör att jag sitter fast och inte kan gå. Troligen för att jag iaf känner ett visst ansvar och bryr mig om.
Snart 50... kanske är för gamal för att börja om, kanske bara ska sitta och vara nöjd med det jag har. Göra det bästa av det och bara bortse från allt annat. Är det inte så, man ska vara nöjd med det man har. Man vet aldrig vad man får men man vet vad man har, bara var nöjd. Ge upp bara... Ge upp... Om 1 av 2 mår bra så borde det väl räcka. Om 1 av 2 har allt det de vill ha så borde det väl vara tillräckligt?
Ensam i en tvåsamhet .... det kanske är "good enough"
Med lite tur tillhör jag kanske kategorin som inte lever hur länge som helst...kanske inte så länge till kanske orkar den sista biten att ha det så här.

Hur ska jag komma vidare :'(

Man måste inte kommentera, detta är mitt sätt att ventilera att få ur mig det jag inte har någon att prata om med, på nätterna när jag ligger och inte kan sova, inte kan få hjärnan att sluta mala, tårar som rinner i tysthet. Att kunna lämna ifrån mig lite av det som jag inte orkar trycka tillbaka inom mig för stunden. Det är inte meningen att skriva för att någon ska tycka synd om mig osv... jag behöver bara få ventilera och få vet om denna sidan, vem jag är vad jag är hur jag är. Behöver bara få ut orden utanför mig, utanför huvudet en liten stund. Det jag skriver ur mig är mitt, är jag, är.......bara är. Det gör inte nått bättre, löser inga problem men jag får lufta, andas några minuter.....

....Ibland blir jag bara så trött på mig själv. HUR kan jag ens börja tro att jag betyder nått. Jag läser alltid in för mycke i allt och antar att jag betyder lika mycke som den jag bryr mig om... SÅ fel man kan ha... igen.

Bara lägg ner. Varför skulle jag tro att jag skulle betyda något för någon. Går bra att använda mig som ego-boost när man behöver må lite bättre och känna att man är nere och kanske lite ensam. Och korkad som jag är, är jag där suger åt mig av den lilla uppmärksamheten det ger för att sen bli åsidosatt när andra är i närheten.
Och jag tror iaf att jag betyder nått.... Jag är så jävla korkad.

Hemma i ensamhet, det är min grej. Tro inte nån ser dig för du är fan inget att se. Inget att ha, inget att hänga i granen. Man duger när ingen annan är där.
Jag är uppenbarligen så desperat efter att få känna att jag betyder något att jag faller för allt skitsnack några vänliga ord och jag faller. Att man aldrig lär sig!! Blir så arg på mig själv

Gå till jobbet sköta mitt och skit i allt annat.
Blir så trött på mig själv.
Men man hoppas ju på det där lilla. Att nån faktiskt kan tycka om mig.
Bättre hoppa ut från en klippa och göra slut på skiten.
En vecka sen har alla kommit över det... om det ens bekommer någon, vette fan alltså...
Så tröttsamt bara.. så fruktansvärt tröttsamt. Och det hjälper inte i allt annat som går runt i huvudet och tar energi.

Meeen, jag biter ihop, visar inget då tror alla att det över NU mår hon bra igen, så skönt, ingen behöver lägga energi på det mer. Men jag mår inte bra. Jag går sönder. Försöker planera livet framåt som inget har hänt eller kommer hända. För nu är "det" ju över allt är bra. Vi återgår till det vi har.. dvs inget. Absolut ingenting mer än att vi delar adress och ekonomi..... Ska det vara så? Ensam själv eller ensam i en tvåsamhet?
Titta i mina ögon, ser du liv i dem, ser du glimten i dem... Nej, det finns inte där, t o m jag ser tomheten där sorgsenheten, går inte dölja, ögonen speglar insidan.
Munnen kan le men leendet nåt inte ögonen längre. Det som glittrar är inte glädje, det är tårarna som hålls tillbaka för att inte rinna över Du ser.

En sån liten sak som alla hjärtans dag snart... jag skulle älska bara få nått, ett litet kort bara för kul bara som en grej "Hej, du betyder ngt för mig" men nej, VI gör inte sånt. Jag har gjort kort, skickat små meddelanden, inte bara för att det är den dagen skickar lite då och då men ändå, jag vill bli ihåg kommen bara nån gång. Men, nej, VI gör inte sånt, behöver inte sånt. Och eftersom han inte bryr sig så kan jag inte tvinga han heller så , Nej, VI gör inte sånt fast jag vill eg. Löjligt jag vet men ibland är det det lilla som gör det. Samma med årsdagqar osv... VI tar inte så hårt på sånt...."VI"
Jo, jag bryr mig om sånt, tycker det är lite mysigt, men är man inte två om det är det inte riktigt någon idé. Och nu har det gått så lång tid att nu är det ingen idé att börja heller, vill inte tvinga på någon ett betéende som de eg inte har. Då blir det inte äkta iaf, bara en sån måste grej.

Är det så här jag ska jag leva så resten av livet.... är det vad jag signade upp för? Den där klippan börjar locka mer och mer....
Vet inte vart jag ska ta vägen eller vända mig. Ingen kan hjälpa heller. Allt ligger på mig att jag ska bestämma mig...
Stanna el Gå, kan ju inte gå heller så jag är ju som fast iaf men är det SÅ det ska vara, ska jag ha det så här. På riktigt :(

Gråta i ensamhet för hopplösheten, för.... ja för vad fan som helst. Tårarna rinner och de tar inte slut....... men jag kan ta slut.....

Jobba!... kliva upp, klä på mig, gå till jobbet... rutin, gör om varje dag...jobba...koncentrera mig på det jag kan rå över, helgerna är korta bara ta mig igenom dem.. fokusera på jobbet!!! Låt dagarna, veckorna, månaderna, åren gå.

Jag har drömmar, känslor jag vill utforska.... vill..... men. Dröm inte, låt inte känslorna du inte kan rå över styra, låt det vara bara, fokusera på vardagen glöm allt annat runt omkring. Bara..... ja... bara... nått...

Allt snurrar... finns ingen röd tråd, ingen logik i tankarna och känslorna, de hoppar omkring i ett enda stort virr-varr och de kommer ut på samma sätt.