Ännu en helg har passerat, ännu en vecka. Ännu en månad. Än sitter jag kvar här i samma situation som förut.
Att försöka göra förändringar när man inte vet vart man ska börja är inte lätt.
Med allt som är så hamnar jag tillbaka där jag började iaf utan att ha kommit något steg längre åt något håll än tidigare.

Jag är fortfarande antingen arg el ledsen. Har liksom inget mellanläge och det äter upp mig.
Försöker vara glad, le, se ut som allt är OK så att jag inte är jobbig, inte drar ner stämningen eller är den som bara förstör allt.
Det tar sjukt mycket energi, jag är slut både psykiskt och fysiskt men ändå kan jag inte sova, vila, återhämta mig såsom jag skulle behöva.
Att gå ut EN kväll, dricka lite, dansa, skratta, umgås och sova borta, att få ha roligt och glömma allt annat en stund tar nästan en hel vecka att återhämta sig ifrån. Kroppen tar så mycket stryk och värken efteråt är så sjukt jobbig. De tar nästan udden av att det är värt att få glömma bara en kväll. Att gå en kväll på Hockeyn ger samma fysiska utmattning på kroppen.

Var jag trött innan så är det inget mot vad jag är nu, kroppen vill inte vara med, jag sväller och svullnar, går upp i vikt, får darrningar i händerna och har ONT, så jävla ont. Det är en kamp att bara stiga upp, sitta att gå. Att få benen att röra sig och fötterna att hänga med.
Det låter kanske överdrivet men detta är min vardag, just nu lite mer smärtsam än vanligt men trots allt min vardag och det finns ingen bot mot det.
Tillsammans med endometriosen, Hjärnspökena den psykisk ohälsan det skapar + depression så är det som att vara fånge på livstid. Nyckeln är bortkastad och rummet med. Det finns bara JAG, inne i mig själv någonstans.
Så, jag ler...... för det är ingen idé att ens försöka få någon att förstå vad som rör sig där inne.

- Gå ut och gör något
- -Skaffa en hobby
- Det är bara du som kan ändra på din situation
- Vad VILL du göra
- Gå och träna eller promenera för det löser ALLA problem

Jag har hört allt, försökt svara på alla frågor, försökt förklara så mycke jag orkar..........Det är inte bortföklaringar, jag vill inte må så här men jag ORKAR faktist inte mer än så här. Så psykist slut och tom.....
SÅ, det är enklare att LE, se glad ut, inte vara till besvär. Om man låtsas att allt är bra så blir det enklare och mindre jobbigt för alla runt omkring.
Alla ser det påklistrade leendet men ingen ser ögonen.

Varje kväll så tar det mig all kraft att inte svälja det jag har så jag slipper vakna i morgon. För imorgon är inget jag längtar efter.
Ändå jag vaknar imorgon också... och nästa.... Jag är för feg. För rädd att misslyckas och vakna igen mer än att inte vakna alls.
Det är det här som kallas livet.... leva i nuet... vardagen....
Jag är så slut och tom att jag inte ens orkar ha en meningslös fantasi om någon framtid....