Nytt år nya tag.....

Jag tänker inte avge några nyårslöften, kommer inte hålla dem iaf.

I maj gick jag med i Viktväktarna för att lära mig äta ordentligt och har sen dess gått ner 14kg. Jag hade hoppats på några kg till men kroppen har bestämt sig för att stå still i över 3 månader. I december bestämde jag att det är jul, nyår och jag får äta vad jag vill. Vid invägning 1/1-21 blev det +/-0. Bra iofs...nu tar jag nya tag, förhoppning att tappa ytterligare 14kg till sommaren.

2020 har varit udda.. men under hela jobba hemma perioden (sen mars) + att inte vistas ute om inte nödvändigt så inser jag att mitt normala liv är ett "pandemi-liv" rätt trist, ensamt och hemmabundet. Ser inte hur det skulle ändras under 2021... det är väl så jag är. Nu har det dessutom gått så många år att jag kan inte umgås med folk... jag vet inte vad man säger eller pratar om... och jag har ju liksom inget nytt att komma med....

Sen 18 december har jag varit arbetsbefriad....I o m att jag ska sluta och inte har några nya arbetsuppgifter känns det rätt OK, slipper ju sitta inloggad och sitta av arbetsdagen. Å andra sidan börjar jag ha panik.... tänk om jag inte hittar ett nytt jobb!! Då får vi planera flytta till en 1a el dyl i nått skabbigt område med låga hyror typ, det är inte ens en överdrift. Utan inkomst går vi under..... Lite lätt ångest, panik och stress över detta. Inte speciellt bra för mitt inte så stabila psykiska tillstånd som det är....

Vad kan jag se framemot under detta året... vad kan jag göra för att ändra min situation....vad kan jag göra för att ändra mitt inrutade beteende...
Många frågor snurrar, disciplin... Ja det har fungerat så bra hittills.
"Varför göra idag det jag kan skjuta upp till en anna dag"... behöver nån som pushar på... som orkar med mig. Jag är inte enkel...hade det varit skitenkelt att bryta vanor och beteenden så hade jag nog redan gjort det. Jag vet bara inte hur jag ska ändra MIG....

Aja, snart 50år, vem bryr sig egentligen. Varför tar jag åt mig om vad folk tycker och säger om tjockisar, skrattar, pekar finger och gör narr.
Gärna männen i nära omgivning som jag då antar tycker samma om mig då de tycker så om andra...Varför blir jag ledsen, jag har satt mig så jag får väl skylla mig själv. De ska ha smala sexiga flick som de ka dräggla över, fantisera om, då duger man. Eller?

Tankarna hoppar fram och tillbaka hit och dit. Gärna på natten då sömnen uteblir.

2021 få se vad du för med dig. Blir det bättre än 2020? 364 dagar kvar att utforska.... Time will tell....

Då har jag jobbat sista dagen, lite så där bitterljuv ändå....
Jag vill verkligen inte sluta jag hade sett mig där för långtid framöver, men samtidigt så tappar man motivationen att ge allt när man inte är önskad eller behövd så ändå känns det skönt att inte behöva sitta och passa mailen längre.
Allt är överlämnat så arbetsuppgiften är Klar.

Nu får jag koncentrera mig på att söka jobb... eller ännu fler jobb. I 18 år har jag jobbat utan uppehåll... aldrig haft problem att få nya anställningar eller uppdrag. Men nu.....
Jag har (har jag fått till mej) ett riktigt bra CV, och jag har sökt MÅNGA jobb i 2 månader nu, högt och lågt och det hjälps inte att man vet att man är bra när alla kommer tillbaka med samma meddelande "Tack för visat intresse men vi har gått vidare med annan sökande".... då blir man nedstämd.....
Man börjar tvivla på sig själv mN behöver en klapp i ryggen lite pepp osv Ja jag är inte ensam de som sökt jobb vet hur det är också.jag behöver inte inte få nertryckt i halsen att det är inte synd om mig, du får söka det som finns och gå vidare.... Ja det vet jag väl, vad fan är det jag gör då......
Jag sitter inte och väntar på att få saker serverade...Jag är inte dum i huvet.

Men, ja!, jag bli nedstämd och Ja min depression tar sin plats så fort jag börjar tvivla, det här året som inte varit som alla andra år tar plats, vädret, mörkret, skit julen som kommer tar plats.
Jag mår inte bra, har inte gjort på många år och jag får bli nedstämd och ledsen och tycka allt är skit, men, det innebär inte att jag sitter och gör ingenting för det.
Jag får ha panik för att jag inte har ett nytt jobb än. Jag får ha känslor och jag får yttra dom även om det inte passar alla.
Jag är Jag.

Jag trodde jag var förberedd, min realistiska hjärna har ju redan insett att mitt CV som består av 15år i automotivbranschen med diesel/bensin-motorutveckling. I en organisation som helt ska fungera i en elektrifierad värld så går det inte hand i hand..... senaste åren har jag varit projektledare, och i den nya organisationen ska det inte finnas PL alls..... mjaa det finns inte mycke att hämta då. OCH, jag har knappa 2år som fastanställd så inte ens LAS-listan var på min sida.
Men ändå nånstans innerst inne så hoppas man ju att man ska få en plats, att man inte ska bli a-lös. Nu är jag där. ..Om 4 månader står jag utan jobb och inkomst..... var ska jag hamna.... utan min inkomst också så kommer vi inte att fixa det här.
Nu hinner alla tidigare år med en inkomst, smålån & kreditkort för att överleva ikapp, många små krediter som blir stora lån som också ska betalas, allt för att inte hamna hos fogden.... nu känner jag hur de börjar komma närmare, hör nästan flåset i nacken. ORO!
Var får vi en ny bostad... hur ska vi betala för oss... VAR kan jag få en ny anställning under ett år av uppsägningar pga av Corona och annan skit. Känns inte som man har marginalerna på sin sida direkt.
Det här hjälper inte min depression heller som jag jobbar med att hålla i schack.
Mina "du-är-så-värdelös" tankar bara finns där ser till att jag inte tror att det kommer fungera, får världen att bli mörkare och hopplös.....
Grät fastän jag kände mig så förberedd innan mötet med min chef. Nånstans blir det så verkligt nu. Nu har jag pappret med datumet. 21-02-28, sista dagen på jobbet.
Jag har INGET!
Vem vill ha mig.... var i h-vete ska jag hitta ett nytt jobb med iaf nånstans i närheten av den lön jag har idag?

SKITSKITSKITSKIT!!!!!!!! :'(

I tisdags bara så där från ingenstans via ett sk All people meeting informerades vi om att vi nu ska bli varslade. 15% av fastanställda och ett stort antal konsulter. MBL förhandligar med facket ska sättas igång och en LÅNG olidlig väntan för att få veta om jag blir kvar eller får gå.

Min arbetsgivare ska omorganisera, de ska göra ett kompetensskifte som det så fint heter och då blir flertalet övertaliga.

Är jag en av dem? Jag liksom många andra känner nog att vi inte sitter så säkra på våra positioner.

Vad kommer hända nu?!

Kommer jag att hitta något nytt jobb, vem vill ha en a-lös projektledare i dessa tider.

I kölvattnen efter andra stora Automotiveföretag där flera hundra/några tusen redan blivit arbetslösa ska vi nu ut och slåss om de obefintliga jobben.

Ont i magen, och om jag inte hade problem med sömnen så är det inget mot nu, så fort jag lägger mig ner så kommer tankarna, hur ska jag plannera för framtiden, kommer jag att ens ha pengar i månaden så jag kan klara de utgifter jag har nu? Bil? Komemr jag ens kunna åka buss?

Snabbt uträknat på Unionens hemsida så inser jag ju att jag bara kommer få en bråkdel av min lön i A-kassa. Det täcker inte ens mina utgifter.

Måste vi flytta?

Var hittar vi ett billigare boende i ett säker område som jag tryggt kan gå ut i när mörkret faller......

Jag är så orolig, tårarna rinner och jag har halv panik.

Samtidigt... sitt ner i båten, allt kommer bli bra, klart jag får vara kvar... ELLER? ELLER?!

Årets julklapp på jobbet: GOD JUL - Du har blivit uppsagd X månaders uppstid. Lycka Till!

Känner att jag klara mig utan julklapp iår   

Jag vet inte vart jag ska vända mig... inga extra jobb inga extra inkomster att räkna med.

Min värk  blir inte bättre av att jag inte mår bra psykiskt och jag som trodde jag hade kontroll på min depression & min ångest inser nu att det hölls ihop med en tunn tunn sytråd som nu gått all världens väg.

Jag faller och vet inte vad jag kommer landa på, fötterna, platt på magen eller på huvudet. 

Kommer jag att överleva?

Vad händer härnäst?

2020 - detta året blev ju inte riktigt såm vi hade tänkt från början. 

När vi på nyårsafton skålar in det nya året och ser framför oss allt vi ska göra, vill göra, plannera och utföra.

Så kom Corona och knackade på!

Min vän gick bort .... känns jätte skumt, och akonstigt att han itne finns där längre. Inga fredags mail inga små meddelanden osv....

Corona, vi jobbar mot Kina, våra ägare bor i Kina, i januari var halva företaget i Kina (innan vi visste att det var ett utbrott i Wuhan) och 1v efter hemkomst fick vi veta att det var nått som spreds i Kina... Hela Kina stängdes ner och våra kollegor på kontoret i Kina och alla leverantöerer och fabriker öppnade inte efter Kinesiska nyåret..... Sen kom det till Europa och från 20 mars har vi nu suttit hemma och jobba, 2 månader. få se om vi får återgå till Kontoret 1 juni eller om vi fortsäter vårat Home-office arbete ytterliggare 2v (de har förlängt 2v åt gången sen i mars)

Pandemi!

Våren kom, blommor, gröna gräsmattor, löv på träden osv men värmen uteblir. Blåser kalla vindar så man vill inte vara ute, det blåser genom benen. T o m vädret jobbar i pandemins och WHOs riktlinjer om distansiering och hålla oss inne och hemma. Inga semsterresor i sommar inte ens hem till norr till mor och far, inga konserter eller idrott eveanemang heller, tomt,  allt står på on-hold och dagarna bara går förbi.

Jag började med ny medicin förra hösten vilket fått  mig att öka 15kg i vikt på några månader. dessa 15kg är något jag mår dåligt över, mycket dåligt. Jag börjar komma tillbaka dit jag var innan OP och det får mig må ännu sämre.

Jag har sedan flera veckor skrivit matdagbok (vad jag äter, när jag äter och hur mycke jg äter), jag tänker på vad jag äter, när jag äter och hur mycket.

Jag försöker komma ut och prommenera några km varje dag (går inte varje dag) eller iaf flera ggr i veckan. resultat:  +Xkg. Så det går ju bra.... men jag får kämpa på.

Inga kläder som jag hade förra sommaren passar i år. Så sjukt deprimerande :-( pch vem har råd att byta garderob bara så där... jag måste komma i förra årets klädermen huuuuur ?! Äta, träna! Vi vet ala att detta inte går på 2v iaf.. det tar tid.... Varfär är det itne lika lätt att gära sig av med kilon som det är att ta på dom.

Hur i h-vete ska jag träna när kroppen inte vill, klarar av? Inte ens jävla små prommenader fixar den ju :-( Hur kommer jag vidare med rätt mat och att röra på mig..... ensam är inte alls stark alltid!

Välj bort det som är gott, gott = onyttigt.

"Ät för att överleva inte leva för att äta!"

Jag vill må bra, och SE UT som jag mår - Skit enkelt, eller!! :-/

Det är så jävla jobbigt och svårt att kämpa mot suget hela tiden.

Jag inser ju att mitt liv innan pandemin och nu under pandemin inte är så olikt, förutom att jag nu också sitter hemma och jobbar, men allt övrigt. Jag lever ett "karantän"-liv i normala fall också så skillnaden är inte stor alls.

Skillnaden nu är att jag äter när jag har tråkigt, har liksom inget annat att göra och nu kan jag inte äta heller... vatten är sjukt oinspirernade och att dricka en halv liter vaten tar inte alls bort suget av att tugga på nått, inte det minsta så kvällarna är verkligen en pina nu, men..... bara bita ihop.

Jag har dessutom fått nått skit i höften Trokanterit - smärta på utsidan höften, japp gör skitont om man tar på höften dock är det inget i jämförelse om vad som sker på insidan, kortisonspruta hjälpte inte, nu väntar jag på tid hos sjukgymnasten. Få se om de har någon behandling och-/eller övningar som kan hjälpa till att få bukt på det.

Går inte sitta en längre stund eller ligga på rygg/sida, och har problem att gå längre sträckor, därav inte promenader varje dag.

Verkar som att det alltid ska vara nått... 2020 är verkligen ingt dröm år, tycker vi avslutar 2020 med allt skit som är här i och gör om och gör rätt på nästa år istället!!

En dag som började så glatt med min älsklings födelsedag avslutades med tårar efter beskedet att en av mina äldsta och käraste vänner gick bort under dagen.

Det är så fruktansvärt orättvist och jag kan inte sätta ord på hur tomt och overkligt det känns. Som en mardröm jag väntar att vakna upp ifrån.

Vi träffades inte längre varje dag, pratade inte regelbundet men när vi väl träffades och pratade så kändes det som igår. Våra liv tog olika vägar men vi hamnade här nere i södra delen av landet i olika städer inte långt från varandra.

I dryga 30år har vi hållt ihop oavsett olika åsikter, synsätt, vanor och leverne men en stor portion respekt och humor och gemensamma intressen och vänner så spelar det ingen roll. Vi var vänner.

Jag är inte bra på att tala om hur jag känner, får aldrig till orden och meningarna men inte mindre ändå så känner jag, tänker på de nära och kära på hur ont det måste göra, deras förtvivlan och chock.

Vila i frid älskade Per   
Du hade så mycket kvar att ge, du var inte klar ännu!!!! Kändes som att ni höll på att få ihop allt. Transplantation, stugan, livet. Det skulle inte ta slut nu.

Vad kan vi göra, vad kan vi hjälpa till med, vill inte tränga oss på i den här svåra stunden och det är så många som vill hjälpa och stötta.
S, du som blev kvar. ?
Vi finns här och tar din hand om du vill. Vi kan hjälpa med det du inte orkar ta tag i eller vi kan bara sitta och finnas om det är det du behöver. Du är inte ensam även om du nog känner dig övergiven och tom just nu.

- Per, Du kommer aldrig bli glömd !!

2020 - Nytt år - Nya möjligheter. Ett blankt blad som bara väntar på att fyllas med minnen, upplevelser och erfarenheter.... Igen. Samma år samma visa samma tankar. I ÅR ska jag......

Jag vill träna men kommer inte iväg, jag vet inte hur jag fysiskt ska göra. "Bara gå" " Du vill inte tillräckligt mycke" osv.. JO jag vill men jag skäms, skäms över att vara jag, hur jag ser ut hur dåkig kondition jag är i hur jag rör mig och för mig osv osv osv... Det går inte komma över och att bara få nertryckt i halsen att "vil man så går det" osv gör inte saker bättre.

Går inte förklara heller för ingen lyssnar. Det är enkelt: Går man inte vill man inte tillräckligt...Det är så världen funkar. Man får inte ha issues eller andra mörka områden inom sig som sätter käppar i hjulet så man inte kommer vidare.

Jag skulle behöva en PT.. någon so sätter upp ett program att följa och som håller koll på mig, men för att fixa detta måste man ju vara minst miljonär och men min/våran urusla shitty ekonomi så finns det inte på världskartan. Jag har försökt fråga förut folk jag känner och som jag vet tränar mycke om hjälp men ingen har tid ork eller lust eller tränar på samma gym som jag så... = 0 hjälp.

Jag går upp i vikt massro, det bara ökar och ökar för varje kilo stänger jag in mig mer och mer och skäms för uppgången. Ju mer jag sitter still ju mer äter jag och ju mer mår jag dåligt.. jag kommer inte ur det här j*la ekkorhjulet jag tråklat mig in i.

Jag har värk mycke värk och jag vet att allt jag gör ger värk men att inte göra något ger inte mindre värk heller.... Jag har kommit till sans med att jag inte kommer bli bättre, nu måst ejag bara försöka må så bra jag kan med den värk jag har och hitta vägar för att både jobba, kunna göra saker på fritidan och ändå hinna vila så jag kan leva.

BAra en sån enkel sak som att gå till jobbet, 2,8km... piece of cake, men inte ens det klarar jag av... jag är fast besluten ändå tills jag tar på mig jackan då blir det bussen iaf... eller bilen... SÅÅÅÅ JÄVLA KASST!!!!!

Måste ta tag i mitt liv... på nått sätt... men huuuur... HUR kommr jag vidare... hjälp....     

Blir så ledsen.... jag vet att det är så men det gör det inte lättare.
Man får kastat i ansiktet att "du är tjock" gå ner i vikt så blir det bättre.
Jovisst.. jaaaa, jag är fet, ser ut som en osymmetrisk flodhäst!!

Jag vill göra nått åt det, jag vill må bra, jag vill vara social, ha vänner, mingla och kunna göra nått nångång.

Men jag vet inte hur jag ska komma igång.... jag kan inte ta mig dit. Jag har inga sociala skills så kan inte umgås med folk och därför inte heller skaffa en träningskompis el dyl. Jag har inte råd med PT eller sånt heller.
Jag går upp upp upp... jag är sååå jävla värdelös ???

Just nu känns allt bara helt jävla svart och med det låga humöret och dåliga vädret osv så är värken än jävligare än förut... och vad gör jag när jag är ensam och mår dåligt? ÄTER tröstäter fast jag inte ens är sugen bara äter för att ha nått att göra. Skitkasst, och det får man veta. Bara dåliga människor gör så...

I slutändan så, ingen vet, ingen förstår och ingen bryr sig heller.

Jag vill inge mer nu vad är vitsen ?