Känns som jag har två lägen, jag är antingen Arg, så vansinnigt arg, irriterad och stör mig på allt, precis allt. Eller så gråter jag. Många ggr vet jag inte ens vad jag gråter för men tårarna rinner och tar aldrig slut.

Jag är trasig men jag har inte brutit ett ben. Jag är utmattad, Jag får utbrott som kommer i perioder och uttrycker då yttringar av mani, depression, extrema panikångestattacker, ångest & ibland en mix av allt.
Min ?sjukdom? orsakar grova sömnproblem, problem med min vikt, mitt humör..
sömnen är värst. Jag sover inte pga av värken om jag inte tar medicin mot den men då håller mig medicinen vaken istället, men jag är värkfri i några timmar iaf.

Från att livet faktiskt var en dans på rosor & jag kunde hantera både mina kroniska smärtor, min stressnivå var jämn, så braka jag ihop & allt blev mörkt. Jag tappade balansen helt. Men det är ok. Jag är mänsklig.

Jag bäddar ner mig bland mörka tankar och brus. Min hjärna är aldrig tyst. Väntar på nytt ljus.
Jag har ett ständigt brus i huvudet. Jag är folkskygg, har fått tillbaks min sociala fobi? Känslor av meningslöshet och utmattning blandas med storartade idéer och kraft. Det är två världar, en ganska vanlig och en fullständigt surrealistisk. Dessa världar blir en..

Jag försöker se frammåt, se förbi där jag är nu men allt är bara en grå dimma. Kan inte se någon framtid, eller ingen framtid jag vill vara i.
Nu i o m att pandemin är "över" och vi ska gå tillbaka till kontoret igen så kommer jag iaf att få några timmaar om dagen utanför hemmet. Och samtidigt som att det är det jag vill så är hemma en trygghet. Hur ska jag kunna sitt på kontoret och ha tårarna rinnande. De kommer ju precis närsom jag har ju ingen kontroll.

Kroppen håller inte, så mycke jag vill göra men utan sömn och med måeendet så orkar den inte. Värken är ett helvete just nu och det är en stor del av varför jag inte sover. Har inga värktabletter som hjälper och jag kan inte ligga still längre stunder. Så även fast jag somnat så vaknar jag för att jag måste röra på mig. JAG är så jävla KASS

F förstår inte, han kan inte, vill inte se vad som händer. "VI har det ju så bra." Försöker förklara men når inte fram "Hur länge ska du må dåligt" Jadu... vad skönt om jag kunde få ett datum och en tid på när det är över.
Kan inte gå heller.... fixar det inte ekonomiskt, kan inte lämna när han just håller på att starta upp. Måste få igång firman, ekonomi och rutiner så han kan klarar sig själv.
Mitt jobb +Markservicen + komma ihåg allt annat för oss, mig och han, är ju mitt jobb.... "han har ju så mycke att komma ihåg på jobbet". Som att jag inte har mycke att hålla reda på, mitt jobb räknas inte för jag sitter ju bara framför datorn hela dagarna, det är ju inget jobb.
Inte ens när vi båda är hemma så ser han att han kanske borde göra nått för JAG är ju hemma...JAG kan ju göra det sen.
Är så trött på det, att tjata att säga till. Vi bor i samma hem borde väl se själv vid det här laget att saker inte bara fixar sig självt.
Om jag bott själv så hade jag iaf bara behövt städa efter mig själv. Inte fungera som morsa åt vuxna människor.

Nu har A flyttat ut och jag har fått börja ställa i ordning kontoret/gästrummet. Nu ska det vara vårat rum inte stå och ta plats åt folk som aldrig är här. Nu ska vårat hem bli vårt, HELA lägenheten.
Tänker inte ta hänsyn till de andra nått mer för ingen av dem bryr sig det minsta om mig eller vad jag tycker, känner. SÅ nu skiter jag i dem.
Jag kan också vara självisk. Det är iaf jag som betalar hyran så då får jag faktiskt ha nått att säga till om.

Hade EN ljuspunkt i mitt liv nu ett kort tag men det finns inte mer. Jag är ännu trasigare nu, inget att luta mig mot inget att få mig att må bra en stund inget att längta till.
Ensam och så ledsen över det men lika bra, hade säket förstört det med. Samma där också iofs, envägskomunikation, så mer ge än få. Men saknar iaf.

Bara gräva ner sig i jobbet, fokusera på det, överlev resten av tiden, försök sova/vila bort tiden så dagarna tar slut.
En dag i taget, bara var, det tar slut nångång.
Le, se glad ut, dölj smärtan och hur trasig man är bakom ett påklistrat leende. Det som inte syns finns inte. Det man inte vet behöver man inte bry sig om. Ignorera det onda så förvinner det.

Känns på nått sätt som att jag nått vägs ände nu.
Finns inget mer. Det är så här det skulle bli tydligen.
Det är det här jag levt hela liver för att hamna i.
Finns inget mer att ge, att få.
Jag har 2 skilsmässor bakom mig, så ja, jag vet att de är ett alternativ men just nu går det inte,
Har ingenstans att bo, försök få en egen lgh i denna stan bara så där.
Jag har inte ekomomin ta allt själv vilket jag oroar mig för att jag kommer att få ta.
Andra praktiska saker som gör att jag sitter fast och inte kan gå. Troligen för att jag iaf känner ett visst ansvar och bryr mig om.
Snart 50... kanske är för gamal för att börja om, kanske bara ska sitta och vara nöjd med det jag har. Göra det bästa av det och bara bortse från allt annat. Är det inte så, man ska vara nöjd med det man har. Man vet aldrig vad man får men man vet vad man har, bara var nöjd. Ge upp bara... Ge upp... Om 1 av 2 mår bra så borde det väl räcka. Om 1 av 2 har allt det de vill ha så borde det väl vara tillräckligt?
Ensam i en tvåsamhet .... det kanske är "good enough"
Med lite tur tillhör jag kanske kategorin som inte lever hur länge som helst...kanske inte så länge till kanske orkar den sista biten att ha det så här.

Hur ska jag komma vidare :'(

Man måste inte kommentera, detta är mitt sätt att ventilera att få ur mig det jag inte har någon att prata om med, på nätterna när jag ligger och inte kan sova, inte kan få hjärnan att sluta mala, tårar som rinner i tysthet. Att kunna lämna ifrån mig lite av det som jag inte orkar trycka tillbaka inom mig för stunden. Det är inte meningen att skriva för att någon ska tycka synd om mig osv... jag behöver bara få ventilera och få vet om denna sidan, vem jag är vad jag är hur jag är. Behöver bara få ut orden utanför mig, utanför huvudet en liten stund. Det jag skriver ur mig är mitt, är jag, är.......bara är. Det gör inte nått bättre, löser inga problem men jag får lufta, andas några minuter.....

....Ibland blir jag bara så trött på mig själv. HUR kan jag ens börja tro att jag betyder nått. Jag läser alltid in för mycke i allt och antar att jag betyder lika mycke som den jag bryr mig om... SÅ fel man kan ha... igen.

Bara lägg ner. Varför skulle jag tro att jag skulle betyda något för någon. Går bra att använda mig som ego-boost när man behöver må lite bättre och känna att man är nere och kanske lite ensam. Och korkad som jag är, är jag där suger åt mig av den lilla uppmärksamheten det ger för att sen bli åsidosatt när andra är i närheten.
Och jag tror iaf att jag betyder nått.... Jag är så jävla korkad.

Hemma i ensamhet, det är min grej. Tro inte nån ser dig för du är fan inget att se. Inget att ha, inget att hänga i granen. Man duger när ingen annan är där.
Jag är uppenbarligen så desperat efter att få känna att jag betyder något att jag faller för allt skitsnack några vänliga ord och jag faller. Att man aldrig lär sig!! Blir så arg på mig själv

Gå till jobbet sköta mitt och skit i allt annat.
Blir så trött på mig själv.
Men man hoppas ju på det där lilla. Att nån faktiskt kan tycka om mig.
Bättre hoppa ut från en klippa och göra slut på skiten.
En vecka sen har alla kommit över det... om det ens bekommer någon, vette fan alltså...
Så tröttsamt bara.. så fruktansvärt tröttsamt. Och det hjälper inte i allt annat som går runt i huvudet och tar energi.

Meeen, jag biter ihop, visar inget då tror alla att det över NU mår hon bra igen, så skönt, ingen behöver lägga energi på det mer. Men jag mår inte bra. Jag går sönder. Försöker planera livet framåt som inget har hänt eller kommer hända. För nu är "det" ju över allt är bra. Vi återgår till det vi har.. dvs inget. Absolut ingenting mer än att vi delar adress och ekonomi..... Ska det vara så? Ensam själv eller ensam i en tvåsamhet?
Titta i mina ögon, ser du liv i dem, ser du glimten i dem... Nej, det finns inte där, t o m jag ser tomheten där sorgsenheten, går inte dölja, ögonen speglar insidan.
Munnen kan le men leendet nåt inte ögonen längre. Det som glittrar är inte glädje, det är tårarna som hålls tillbaka för att inte rinna över Du ser.

En sån liten sak som alla hjärtans dag snart... jag skulle älska bara få nått, ett litet kort bara för kul bara som en grej "Hej, du betyder ngt för mig" men nej, VI gör inte sånt. Jag har gjort kort, skickat små meddelanden, inte bara för att det är den dagen skickar lite då och då men ändå, jag vill bli ihåg kommen bara nån gång. Men, nej, VI gör inte sånt, behöver inte sånt. Och eftersom han inte bryr sig så kan jag inte tvinga han heller så , Nej, VI gör inte sånt fast jag vill eg. Löjligt jag vet men ibland är det det lilla som gör det. Samma med årsdagqar osv... VI tar inte så hårt på sånt...."VI"
Jo, jag bryr mig om sånt, tycker det är lite mysigt, men är man inte två om det är det inte riktigt någon idé. Och nu har det gått så lång tid att nu är det ingen idé att börja heller, vill inte tvinga på någon ett betéende som de eg inte har. Då blir det inte äkta iaf, bara en sån måste grej.

Är det så här jag ska jag leva så resten av livet.... är det vad jag signade upp för? Den där klippan börjar locka mer och mer....
Vet inte vart jag ska ta vägen eller vända mig. Ingen kan hjälpa heller. Allt ligger på mig att jag ska bestämma mig...
Stanna el Gå, kan ju inte gå heller så jag är ju som fast iaf men är det SÅ det ska vara, ska jag ha det så här. På riktigt :(

Gråta i ensamhet för hopplösheten, för.... ja för vad fan som helst. Tårarna rinner och de tar inte slut....... men jag kan ta slut.....

Jobba!... kliva upp, klä på mig, gå till jobbet... rutin, gör om varje dag...jobba...koncentrera mig på det jag kan rå över, helgerna är korta bara ta mig igenom dem.. fokusera på jobbet!!! Låt dagarna, veckorna, månaderna, åren gå.

Jag har drömmar, känslor jag vill utforska.... vill..... men. Dröm inte, låt inte känslorna du inte kan rå över styra, låt det vara bara, fokusera på vardagen glöm allt annat runt omkring. Bara..... ja... bara... nått...

Allt snurrar... finns ingen röd tråd, ingen logik i tankarna och känslorna, de hoppar omkring i ett enda stort virr-varr och de kommer ut på samma sätt.