Sommar!
Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest.

Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonstans. Inga shorts passar inga linnen ingen bikini, jag skäms för hur jag ser ut och blickarna det ger.

Min sommar kommer att bli på balkongen och eftersom den är innätad pga kissekatterna så blir det verkligen en känsla av att vara inburad.... det mesta sitter i mitt huvud men det gör det inte mindre verkligt.
Min verklighet.

Jag fick rådet att öppna mig att berätta hur jag mår för ngn som jag har förtroende för och det gjorde jag.... så nu har jag ännu en som tar avstånd, som inte vet hur den ska bemöta mig. Inte vill riskera att jag tar upp det igen och inte vill vara nära.
Det är riskerna man får ta och vara medveten om och ha överseende med. Det är inte deras fel. Jag borde lärt mig men ibland glömmer man bort och försöker iaf. Lägger inte skulden på den, jag borde vetat bättre

Maken jobbar alldeles för mycket aldrig hemma och är han hemma sover han så jag är ensam oavsett.
Att vara ensam när man är två är så mycke värre än när man är själv.

Jag är inte arg längre, det är kanske bra men nu är jag bara tom. Orkar liksom inte. Lite käns det som jag gett upp, bara är. Ler nickar...håller med..... är... Men jag är inte närvarande mentalt. Jag tar mig igenom dagarna bara. Saknar men får inte, bör inte, ska inte. Vill bara skrika ut vad jag känner men till vilken nytta.

Snart semester.... snart födelsedag och den enda jag vill ha där kommer inte vara där....
Semester = Ledig = massa "egentid"
Fast i mina tankar och grubblerier. Vet inte hur nyttigt det är, men att vädra mina tankar är inte en bra idé. Så jag gör det här... Jag får ur mig nått även om ingen ser det.

Kroppen är värre än vanligt, tror den känner av mitt mående och reagerar på det.

När ska det vända... hur mycke ska man orka? ?