Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll.
Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag inte betyder något längre, inte finns.

Jag utför det jag måste men kan inte hitta glädje eller motivation till något mer. Jag har tappat bort mig.
Bara väntar på att dagarna, veckorna ska gå.. Men vet inte efter vad... Bara att tiden ska gå så att det tar slut nångång.
En kort kort stund hade jag ett ljus i mörkret men det togs ifrån mig och nu är jag omsluten av mörkret igen. Vet inte vad som hände eller hur, ena sekunden här.... sen i nästa borta, tystnad.

Kan inte flytta, bara sitta där jag sitter och vänta. Ensam...
Tårarna är där hela tiden, rinner när ingen ser och verkar aldrig ta slut. Tar på den leende masken när jag går ut och ingen ser att leendet aldrig når ögonen. Låter inte någon komma innanför masken, då behöver ingen känna sig besvärad. Om ingen känner en är det ingen som kan vända en ryggen för att det blir besvärande att behöva bry sig.
Tänker aldrig mer öppna mig om hur jag mår för att sen bli lämnad ensam för att sanningen är för jobbig att ta in och behöva bry sig i. Om någon frågar hur man mår är det bäst att le och säga "bra, bara fint".

Hur länge måste man orka?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Semester.... 4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar. De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig. Vi har me...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...

Ännu en helg har passerat, ännu en vecka. Ännu en månad. Än sitter jag kvar här i samma situation som förut. Att försöka göra förändringar när man inte vet vart man ska börja är inte lätt. Med allt som är så hamnar jag tillbaka där jag började iaf...