Under en lång period har allt varit svartare än vanligt igen. Svårt att säga när en dip går ner och blir djupare då mitt normaltillstånd alltid ligger en bra bit ner.

Jag har nu bott här nere i 14½ år. 14 ½år utan att kunna knyta an till en riktigt vän, en sån som ställer upp och finns där. Någon som man kan öppna sig för och bara få säga hur man känner och hur man mår utan att bli dömd och vänd ryggen....Någon som vill umgås med MIG.

Att vara ensam bland människor är en fruktansvärd känsla. Jag har min familj men på avstånd. Jag har min man men jag vill inte alltid älta samma saker för honom hela tiden, det får bara honom att tro att jag mår dåligt pga honom....pga oss.... vilket inte alls är fallet.

Jag har en ganska fin bekantskapskrets... vissa jag t o m skulle kunna gå ut och ta ett glas med på stan osv. men ingen riktig vän. Jag hade en jag kunde prata med om allt, tills jag flyttade, då betydde inte vänskapen ngt mer. total tystnad så till slut orkar man inte försöka längre. man hoppas men man blir bara ledsen. Man bli bortvald. Livet går vidare och man glöms bort.

I en separation väljer ens vänner sida oavsiktligt eller inte, man förblir kompisar, men man tappar det sista, närheten, det får den "andra" behålla. Man delar upp som med alla prylar, vissa saker får du ha kvar och vissa  blir du av med.

Tack och lov så har jag mitt jobb och på jobbet kan man gömma sig, le och koppla bort livet och bara vara "kollegan Cathrin". På jobbet kan man andas och låtsas att man är någon annan en stund. Sen kommer kvällen, ledigheten, helgen och semestern.... och ÅNGESTEN... det där svarta som äter en innifrån som inte lämnar en ensam en sekund som tar plats och förpestar, min trogna följeslagare   

Värken gör att jag blir svag, brist på sömn gör att jag blir svag, Jag ORKAR inte vara med, jag orkar inte le, jag orkar inte jaga. Jag gråter i ensamheten när alla sover. Gråter när ingen ser för att inte vara ivägen. Ligger vaken och grubblar, så trött så trött.... Klistrar på leendet och går ut för det är vad folk vill se. 

Jag vill träna, röra på mig men jag kommer inte iväg. Orkar inte med blickarna, fördömmandet av hur man ser ut.

Jag går upp i vikt och hatar mig själv för det och tröstäter för att döva smärtan. moment22.....

Hur ska man komma vidare? "man måste lära sig att tycka om sig själv" "det finns bara en du ska leva med hela livet och det är du så ta hand om dig själv" Bla bla bla....

Ibland vill jag bara lämna allt, bara skita i allt och dra, men var. Spelar ju ingen roll var jag sitter så är jag fast med mig själv iaf.... Jag är så trött på mig, och om jag inte kan älska mig så tacka fan att ingen annan heller kan.

Jag är 45år snart... hur börjar man om. Hur blir man av med allt bagage så folk kanske kan ge en en chans..... hur finner man en vän som orkar med en när man inte orkar med en själv

Är så trött...... Vill inte orka mer

 

Desirée

12 augusti 2017 21:12

Jag finns här om du vill prata. Jag finns här om du bara vill vara tyst. Jag finns om du vill skratta, gråta eller bara vara. Kramar

http://Larsensliv.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll. Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag ...

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Semester.... 4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar. De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig. Vi har me...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...