Så var sommar och semester över, jobbtid igen...

Kommer inne/ensam hemma perioden igen. Några veckor varje sommar kan man iaf låtsas att man är en del av en gemenskap. Man sitter ute och pratar ... ibland iaf. Mest lyssnar jag bara, har liksom inget att tillföra någon konversation eller så. När de planerar vad de ska göra så är man inte med man räknas inte. Ingen som frågar om man vill delta. Och om jag sitter där och folk pratar förbi mig, planerar osv så inte tänker jag bjuda in mig själv när jag inte är medräknad från början.

Jag är aldrig med, jag hör inte dit. För gammal kanske, inte tillräckligt underhållande, och har inga barn. Det blir liksom inte många rätt. Man sitter där med men ändå helt utanför, synd men finns inte.
Ändå sitter jag där och låtsas för mig själv att jag faktiskt deltar att jag har lite vänner, lurar mig själv medvetet en kort stund. Sen åter in till verkligheten.

Dags att återgå till ensamheten igen, krypa tillbaka till mitt hål.
Livet är " fantastiskt och underbart " ?

Hur lång tid ska man behöva stå ut?
Leva för att jobba, enda stället jag ser folk och har några att prata med. Om jobbsaker men iaf ord.
Sjukt omotiverad att vara här....

Höst.......