Senaste inläggen

Av C. B - 15 augusti 2019 17:22

Så var sommar och semester över, jobbtid igen...

Kommer inne/ensam hemma perioden igen. Några veckor varje sommar kan man iaf låtsas att man är en del av en gemenskap. Man sitter ute och pratar ... ibland iaf. Mest lyssnar jag bara, har liksom inget att tillföra någon konversation eller så. När de planerar vad de ska göra så är man inte med man räknas inte. Ingen som frågar om man vill delta. Och om jag sitter där och folk pratar förbi mig, planerar osv så inte tänker jag bjuda in mig själv när jag inte är medräknad från början.

Jag är aldrig med, jag hör inte dit. För gammal kanske, inte tillräckligt underhållande, och har inga barn. Det blir liksom inte många rätt. Man sitter där med men ändå helt utanför, synd men finns inte.
Ändå sitter jag där och låtsas för mig själv att jag faktiskt deltar att jag har lite vänner, lurar mig själv medvetet en kort stund. Sen åter in till verkligheten.

Dags att återgå till ensamheten igen, krypa tillbaka till mitt hål.
Livet är " fantastiskt och underbart " ?

Hur lång tid ska man behöva stå ut?
Leva för att jobba, enda stället jag ser folk och har några att prata med. Om jobbsaker men iaf ord.
Sjukt omotiverad att vara här....

Höst.......

Av C. B - 26 juli 2019 21:51

Av C. B - 25 juli 2019 20:50

Av C. B - 4 juli 2019 19:10

   Juli.... Nu börjar mina kollegor gå på semester, det blir lugnare på jobbet ett tag...

Jag har några veckor kvar innan det är min tur och faktiskt med vädret som är ute så gör det mig inte något.


Varit lite lugnare ett tag... inte haft så många tankar som maler   fram och tillbaka. 

Lite mindre ångest och det är ju bra, tyvärr känner jag att det kommer krypande igen. 

Värken är som den är... rätt konstant MEN nu är jag tillbaka till att jobba - åka hem och göra ingenting och såklart, gör man inget så gör det inte mer ont heller.


Det är SÅ svårt att komma på rätt köl när den sidan kommer krypande. Jag försöker tänka positivt inte göda det mörka men någonstans blir det fel. Så fort jag börjar känna mig tryggare, så måste jag trycka ner mig. Så nu är vi tillbaka till ruta ett igen    


"Ryck upp dig" "det blir inte bättre för att du gråter/tycker synd om dig själv" "Gå ut och gör nått då" "skaffa en hobby" osv osv det är inte så jävla enkelt som det låter....... Som att jag inte vill allt det där då.. som att jag tycker det här är roligt...


Jag skäms för mig, hur jag ser ut, hur jag inte är social nog, hur jag för mig bland folk... elefanten i rummet det är jag.

Jag sitter och plannerar hur jag ska komma vidare, det ser så bra ut på papper, i tanken men sen kommer jag till verkligheten när det ska realiseras och då faller allt.

Bara att promenera till jobbet... det blir bara inte av.... Jag vill inte synas, vill inte att nån ser mig, pekar skratta och kommenterar....

Jag måste röra på mig, äta bättre inte bara för utseendets skull men för Fibrons skull, för min egen hälsas skull för kroppens skull. Att sen kanske få ett bättre kropplsigt utseende skadar ju inte.

Men HUUUUUUR startar jag, hur kommer jag igång.

Kan ju inte ens komma mig för att göra de enklaste övningarna hemma i min ensamhet eller ta promendaen till jobbet heller.

Jag fuskäter "det som inte syns finns inte" JO, jag ser men jag orkar inte säga åt mig.. jag kommer iaf att falla för frestelsen. Så , jag har ju gett upp innan jag ens har startat.


Sitta ensam hemma - maten, TV är enda sällskapet.

Jag har fått erbjudande om att hälsa på .. men kommer inte iväg, jag kommer inte ut genom dörren, drar på det tills det blir för sent...

Jag ser grannarnan sitta på baksidan, skrattar och pratar osv... men jag klarar inte gå ut dit, vet ju inte om det r mig de pratar om, och vad har jag att tillföra - INGENTING.

Faktiskt suttit ute ett fåtal eftermiddagar "klapp på axeln" men jag har liksom inget att tillägga.. jag har inga barn, de är tajta och planerar saker ihop och jag är liksom inte med. jag blir inte inbjuden till att hänga med, och jag tänker inte krascha in och tvinga mig på någon. Jag är lite äldre man är liksom inte med man är utanför fastän  man är där.


F jobbar.. alltid.. alla kvällar + dagar.. är bara ledig söndagar i sommar... så jag sitter själv... får tiden att gå med att småäta och glo på TV, städa och tvätta "Yay" dagarna går, veckorna går snart är hösten här igen, vintern, Nyår. Ett år har gått igen och jag står och stampar på samma plats.


"Ryck upp dig" "det blir inte bättre för att du gråter/tycker synd om dig själv" "Gå ut och gör nått då" "skaffa en hobby" "Hur svårt kan det vara" "Vill man så kan man, då vill du inte tillräckligt" "Nä men sitt där då"

JAG VET!!!!!   

Men det gör det inte lättare. Jag har min depression, den tär och sliter och den trycker ner, den försvinner liksom inte bara för att jag skrattar en dag, de frodas i ensamheten och den är stark. Det är den som gör att jag inte kan gå ut, att jag får ångest av att göra saker själv, att synas. 

Ångesten gör ont, en annan värk än Fobromyalgi och psoriasis artriten, en tung förlamande värk som sätter sig i bröstet och gör att man får svårt att andas, käns som man ska kvävas. Ångest/ensamhet/deression osv.. kalla det vad du vill men alla dessa fraser biter liksom inte på det. det trycker ner, göder och föder och skapar grunden för mitt eget självförakt....

 

Jag vet..jag har gått hos psykolog...jag har läst böcker tidningar artiklar... men jag kommer inte ut själv och när man säger nej så slutar folk bry sig "hon vill ju aldrig vara med", ingen är intresserad av varför man säger nej, varför man avbokar i sista sekund, säger man att man inte mår bra så lyssnar ingen för ingen orkar bry sig och varför ska dom, inte deras problem, det blir jobbigt.

Det kan också vara så att ingen vill/orkar engagera sig för att dom helt enkelt inte bryr sig om mig. Känner inte mig tillräckligt, inte "vän" tillräckligt mycke. Bara en bekant i mängden.


     


Av C. B - 25 maj 2019 22:23

Vad ska man säga....
Ännu en lördag ensam.... vill så gärna gå ut, utanför lägenheten, se folk, prata med någon... bara något...
Men, som vanligt så sitter jag hemma. F jobbar och kommer hem sent.

Skaffa vänner... Hur?
Hur träffar man folk när man inte kommer ut?
Jag har inte orken eller styrkan att bara gå ut ensam till något ställe på öpfå och bara börja prata med någon. Det är liksom inte min grej.
Försök komma in ett redan sammansvettsat tjej gäng, i min ålder.. Lycka till.

Alla har sitt liv, sina umgängen osv. Man kommer liksom inte in. Man är för gammal, man är för ung, jag har inga barn så jag har inget gemensamt med någon. Och jag har liksom inga intressen att dela med någon... Nästan 50. Hur börjar man om?

Jag ligger här i sängen, tidigt, glor på TV för att få kvällen att ta slut. Samtidigt vill jag helgen ska vara lång så jag får rast från jobbet... Jobbet so m är min fristad, enda stället där jag finns... Där jag kan prata med någon låtsas att jag betyder något.

På kvällarna i mörkret i ensamheten så gnager tankarna..

Varför ...... ska det bara vara så här?
Hur länge orkar man leva så här?



Av C. B - 10 maj 2019 22:33

Så kommer den med stormsteg... Sommaren!
Nu ska man vara fin, man bedöms utifrån hur små kläder mm kan ha.
Jag skäms och mår dåligt över mig själv, vill träna och komma i form men vet inte hur jag ska komma igång. ?
Jag inser ju att jag kommer inte se ut som när jag var 22 men jag vill må bra, vill känna mig stolt över mig själv, vill kunna se bortom alla dömande blickar bortom alla snygga människor som inte ser ut som jag.


Men... Jag sitter hemma, i soffan, ensam och tänker på hur jag skulle vilja ha det. Hur jag aldrig kommer få det....
Jag kommer inte längre än tanken. Hur gör man?!

Att alltid vara ensam, göra allt man ska göra själv, varför ens orka bry sig.
Jag vill inte vara ensam, det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Jag håller på att tappa motivationen till allt, jobb, fritid, livet.... ser inte längre meningen med något alls....

Jag har inget... inget... någon... vem vill liksom lägga tid med en sån som mig. Jag sitter här hemma... kvällar, helger. Tiden går, veckorna går, månaderna går...ännu ett år . 16,5 år i Gbg... massor med bekanta, jobbrelationet, men inga vänner ingen som vill vara med mig som den jag är....???

Ännu en helg kommer passera... minuter, timmar.. vill inte gå till jobbet, vill inte bara hemma... mörka tankar växer ??, känns behagliga, realistiska... strax 47år och tillför inte något för någon...varför...
Värken är min enda konstanta följeslagare..... känns underbart ?? NOT!

Av C. B - 23 mars 2019 23:12

Lördag igen.
Efter ett par timmar i Scandinavium omgiven med underbara publikvärdsvänner ( bekanta) så kommer man hem till en tyst och tom lägenhet ( F jobbar såklart). Klockan är inte mycket men det enda som finns att se fram emot är att få gå och lägga sig så dagen tar slut. Som vanligt är mitt lördagskvälls nöje att sitta i soffan och glo på TV eller städa... jag VILL inte städa mer, vill inte tvätta vill inte sitta och glo på ingenting ensam igen...

Sitter och scrollar FB och Instagram och ser allt folk gör med sina vänner. En liten del av mig är avundsjuk på det en annan del orkar inte bry sig, fast jag uppenbarligen gör det. F jobbar alla helger så det är svårt att göra något ihop då han inte är hemma. Och han är den enda jag har att göra saker med.
Han får förfrågningar hela tiden om att hänga med på än det ena än det andra. Han får oftast tacka nej pga jobbet, men han är iaf efterfrågad.

Oundvikligt så hamnar jag tillbaka i det gamla igen.
Det är mig det är fel på, jag vet inte vad, men nått är det. Jag kan få en lunchförfrågan under en jobbvecka men fritid då finns jag inte. INGEN vill ha med mig på något nånsin.
Så bara krypa ner under täcket, så tidigt som möjligt så ensamheten blir så kort om möjligt. Snart måndag och jobb, och jag kan iaf låtsas att folk tycker att det är trevligt att ha med mig att göra.

???

Av C. B - 2 mars 2019 23:59

Tiden går, veckorna springer och helgerna passerar obemärkt förbi.
Som typ alla andra så sitter jag och håller mig uppdaterad via bl a FB... ser hur folk gör än det ena än det andra med "mina underbara vänner " " bästa vännen" osv osv...

Jag vill också göra saker vill ha någon att göra ngt med, ha någon som frågar mig om jag vill hänga med...
Men icke, jag har bara bekantskaper, ingen nära vän, ingen som ser mig som ett potentiellt trevligt sällskap att göra något med.
Jag är inte kul nog, fin nog att visas ute med. Inte tränad nog för att ha som träningskompis, ta ett glas vin med, gå på konsert med eller ngt föredrag.

Jag passar inte in någonstans eller med någon.
Jag sitter här hemma ensam helg efter helg. F jobbar som alltid på helgerna så om det inte är ngn hockey match så man kommer ut några timmar så sitter jag bara i hemma och väntar på att helgen ska ta slut... än en gång.


Skapa flashcards