Känns som jag har två lägen, jag är antingen Arg, så vansinnigt arg, irriterad och stör mig på allt, precis allt. Eller så gråter jag. Många ggr vet jag inte ens vad jag gråter för men tårarna rinner och tar aldrig slut.

Jag är trasig men jag har inte brutit ett ben. Jag är utmattad, Jag får utbrott som kommer i perioder och uttrycker då yttringar av mani, depression, extrema panikångestattacker, ångest & ibland en mix av allt.
Min ?sjukdom? orsakar grova sömnproblem, problem med min vikt, mitt humör..
sömnen är värst. Jag sover inte pga av värken om jag inte tar medicin mot den men då håller mig medicinen vaken istället, men jag är värkfri i några timmar iaf.

Från att livet faktiskt var en dans på rosor & jag kunde hantera både mina kroniska smärtor, min stressnivå var jämn, så braka jag ihop & allt blev mörkt. Jag tappade balansen helt. Men det är ok. Jag är mänsklig.

Jag bäddar ner mig bland mörka tankar och brus. Min hjärna är aldrig tyst. Väntar på nytt ljus.
Jag har ett ständigt brus i huvudet. Jag är folkskygg, har fått tillbaks min sociala fobi? Känslor av meningslöshet och utmattning blandas med storartade idéer och kraft. Det är två världar, en ganska vanlig och en fullständigt surrealistisk. Dessa världar blir en..

Jag försöker se frammåt, se förbi där jag är nu men allt är bara en grå dimma. Kan inte se någon framtid, eller ingen framtid jag vill vara i.
Nu i o m att pandemin är "över" och vi ska gå tillbaka till kontoret igen så kommer jag iaf att få några timmaar om dagen utanför hemmet. Och samtidigt som att det är det jag vill så är hemma en trygghet. Hur ska jag kunna sitt på kontoret och ha tårarna rinnande. De kommer ju precis närsom jag har ju ingen kontroll.

Kroppen håller inte, så mycke jag vill göra men utan sömn och med måeendet så orkar den inte. Värken är ett helvete just nu och det är en stor del av varför jag inte sover. Har inga värktabletter som hjälper och jag kan inte ligga still längre stunder. Så även fast jag somnat så vaknar jag för att jag måste röra på mig. JAG är så jävla KASS

F förstår inte, han kan inte, vill inte se vad som händer. "VI har det ju så bra." Försöker förklara men når inte fram "Hur länge ska du må dåligt" Jadu... vad skönt om jag kunde få ett datum och en tid på när det är över.
Kan inte gå heller.... fixar det inte ekonomiskt, kan inte lämna när han just håller på att starta upp. Måste få igång firman, ekonomi och rutiner så han kan klarar sig själv.
Mitt jobb +Markservicen + komma ihåg allt annat för oss, mig och han, är ju mitt jobb.... "han har ju så mycke att komma ihåg på jobbet". Som att jag inte har mycke att hålla reda på, mitt jobb räknas inte för jag sitter ju bara framför datorn hela dagarna, det är ju inget jobb.
Inte ens när vi båda är hemma så ser han att han kanske borde göra nått för JAG är ju hemma...JAG kan ju göra det sen.
Är så trött på det, att tjata att säga till. Vi bor i samma hem borde väl se själv vid det här laget att saker inte bara fixar sig självt.
Om jag bott själv så hade jag iaf bara behövt städa efter mig själv. Inte fungera som morsa åt vuxna människor.

Nu har A flyttat ut och jag har fått börja ställa i ordning kontoret/gästrummet. Nu ska det vara vårat rum inte stå och ta plats åt folk som aldrig är här. Nu ska vårat hem bli vårt, HELA lägenheten.
Tänker inte ta hänsyn till de andra nått mer för ingen av dem bryr sig det minsta om mig eller vad jag tycker, känner. SÅ nu skiter jag i dem.
Jag kan också vara självisk. Det är iaf jag som betalar hyran så då får jag faktiskt ha nått att säga till om.

Hade EN ljuspunkt i mitt liv nu ett kort tag men det finns inte mer. Jag är ännu trasigare nu, inget att luta mig mot inget att få mig att må bra en stund inget att längta till.
Ensam och så ledsen över det men lika bra, hade säket förstört det med. Samma där också iofs, envägskomunikation, så mer ge än få. Men saknar iaf.

Bara gräva ner sig i jobbet, fokusera på det, överlev resten av tiden, försök sova/vila bort tiden så dagarna tar slut.
En dag i taget, bara var, det tar slut nångång.
Le, se glad ut, dölj smärtan och hur trasig man är bakom ett påklistrat leende. Det som inte syns finns inte. Det man inte vet behöver man inte bry sig om. Ignorera det onda så förvinner det.

Känns på nått sätt som att jag nått vägs ände nu.
Finns inget mer. Det är så här det skulle bli tydligen.
Det är det här jag levt hela liver för att hamna i.
Finns inget mer att ge, att få.
Jag har 2 skilsmässor bakom mig, så ja, jag vet att de är ett alternativ men just nu går det inte,
Har ingenstans att bo, försök få en egen lgh i denna stan bara så där.
Jag har inte ekomomin ta allt själv vilket jag oroar mig för att jag kommer att få ta.
Andra praktiska saker som gör att jag sitter fast och inte kan gå. Troligen för att jag iaf känner ett visst ansvar och bryr mig om.
Snart 50... kanske är för gamal för att börja om, kanske bara ska sitta och vara nöjd med det jag har. Göra det bästa av det och bara bortse från allt annat. Är det inte så, man ska vara nöjd med det man har. Man vet aldrig vad man får men man vet vad man har, bara var nöjd. Ge upp bara... Ge upp... Om 1 av 2 mår bra så borde det väl räcka. Om 1 av 2 har allt det de vill ha så borde det väl vara tillräckligt?
Ensam i en tvåsamhet .... det kanske är "good enough"
Med lite tur tillhör jag kanske kategorin som inte lever hur länge som helst...kanske inte så länge till kanske orkar den sista biten att ha det så här.

Hur ska jag komma vidare :'(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll. Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag ...

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Semester.... 4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar. De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig. Vi har me...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...