Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik.
Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående.
När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av utmattning är det dags att kliva upp.
Spelar ingen roll om jag lägger mig tidigt eller sent, samma sak oavsett.?
Fått diagnos post-covid, därför jag är så extremt trött 24/7 men finns ingen som vet om det går över eller inte.
Ju tröttare jag blir desto svårare blir allt.

Det här stadiet hjälper inte till positivt till det psykiska måendet heller. Gör det snarare värre. Hur många tårar kan kroppen producera, de tar aldrig slut ?
Vaknar och stiger upp varje morron men kan inte bestämma mig för om det är en seger eller en förlust.

Blir mer och mer att göra på jobbet så jag kan iaf gräva ner mig i det och glömma allt annat 8-10 timmar på vardagarna.
F jobbar mer och mer, hemma mindre och det ger mig mer tid ensam hemma med mig själv och min total fuckade hjärna.
Är inte så roligt att hitta på saker ensam, jag är inte bra på det.... bio, middag ute, krogen, cafe/uteservering.... inte roligt ensam, så jag sitter hemma....
Väntar... på nått... vet inte vad....ingenting troligen. Den/de jag vill umgås med vill inte med mig.... Jag får skylla mig själv, säger man nej så många ggr som jag gjort så går folk vidare. De flesta har ju faktiskt ordentliga umgängeskretsar trotts allt. Fullt förståeligt.
Jag fattar att vanliga människor inte sitter oplanerade och väntar på att jag kanske ska höra av mig, det vore ju korkat. Så Ja, jag vet att jag skapar min egen ensamhet.
Men det gör det inte lättare att vara ändå.
Kanske lika bra.. har iaf inga pengar att göra nått för och inga sociala skills.
Vi är tillbaka på 0 igen med istortsett bara 1 inkomst igen.... För hur länge....

Jag orkar inte mer snart. ?
Hade jag varit en katt hade jag kunnat lämna mig hos veterinären....