Vad ska man säga....
Ännu en lördag ensam.... vill så gärna gå ut, utanför lägenheten, se folk, prata med någon... bara något...
Men, som vanligt så sitter jag hemma. F jobbar och kommer hem sent.

Skaffa vänner... Hur?
Hur träffar man folk när man inte kommer ut?
Jag har inte orken eller styrkan att bara gå ut ensam till något ställe på öpfå och bara börja prata med någon. Det är liksom inte min grej.
Försök komma in ett redan sammansvettsat tjej gäng, i min ålder.. Lycka till.

Alla har sitt liv, sina umgängen osv. Man kommer liksom inte in. Man är för gammal, man är för ung, jag har inga barn så jag har inget gemensamt med någon. Och jag har liksom inga intressen att dela med någon... Nästan 50. Hur börjar man om?

Jag ligger här i sängen, tidigt, glor på TV för att få kvällen att ta slut. Samtidigt vill jag helgen ska vara lång så jag får rast från jobbet... Jobbet so m är min fristad, enda stället där jag finns... Där jag kan prata med någon låtsas att jag betyder något.

På kvällarna i mörkret i ensamheten så gnager tankarna..

Varför ...... ska det bara vara så här?
Hur länge orkar man leva så här?

Så kommer den med stormsteg... Sommaren!
Nu ska man vara fin, man bedöms utifrån hur små kläder mm kan ha.
Jag skäms och mår dåligt över mig själv, vill träna och komma i form men vet inte hur jag ska komma igång. ?
Jag inser ju att jag kommer inte se ut som när jag var 22 men jag vill må bra, vill känna mig stolt över mig själv, vill kunna se bortom alla dömande blickar bortom alla snygga människor som inte ser ut som jag.


Men... Jag sitter hemma, i soffan, ensam och tänker på hur jag skulle vilja ha det. Hur jag aldrig kommer få det....
Jag kommer inte längre än tanken. Hur gör man?!

Att alltid vara ensam, göra allt man ska göra själv, varför ens orka bry sig.
Jag vill inte vara ensam, det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Jag håller på att tappa motivationen till allt, jobb, fritid, livet.... ser inte längre meningen med något alls....

Jag har inget... inget... någon... vem vill liksom lägga tid med en sån som mig. Jag sitter här hemma... kvällar, helger. Tiden går, veckorna går, månaderna går...ännu ett år . 16,5 år i Gbg... massor med bekanta, jobbrelationet, men inga vänner ingen som vill vara med mig som den jag är....???

Ännu en helg kommer passera... minuter, timmar.. vill inte gå till jobbet, vill inte bara hemma... mörka tankar växer ??, känns behagliga, realistiska... strax 47år och tillför inte något för någon...varför...
Värken är min enda konstanta följeslagare..... känns underbart ?? NOT!