Ännu ett år har snart passerat. Om 3 veckor har jag bott i Göteborg i 16år.

Jag har skaffat många nya bekantskaper men ingen vän.. ingen som bara kommer förbi och pratar bort några timmar, som jag kan anförtro mig till som jag kan vill å tankar och idéer med. Någon som frågar mig före alla andra om jag vill göra saker. En bästis.... jag har F, men ibland behöver man lätta sig och få prata med en utomstående.

Varje vecka är samma sak, jobba, hem, sitta i soffan och gå till sängs. Längtar efter helgen men när helgen väl kommer så funderar jag Varför jag längtar efter den.
Sitter inne hela helgen, går till sängs tidigt för att jag inte har något att göra. F jobbar och jag sitter ensam.
Så less på ensamheten när söndagen kommer att måndagen är en befrielse för jag får en orsak att gå ut... till jobbet.... prata med människor... göra nått meningsfullt några timmar... vad är vitsen med det hela... vad är vitsen med mig alls...

2019... ser inte att det kommer bli annorlunda än nu... ? kommer fortfarande vara lika ensam... inte ens någons sista väl...
Å andra sidan... jag har ändå inte pengar att göra nått så bara fortsätta sitta här o glo på väggarna och önska ngt mer....

Har gått och blängt på våra skitiga fönster i  månader men inte haft ork eller mest av allt lusten att göra ngt åt dem, jag menar, skura fönster är ju inte direkt någon favorit sysselsättning   

Men igår fick det bli, sagt och gjort, rensat alla fönster, tagit ner gardiner tvättat fönster på in och utsidan ställt tillbaka allting och strykit och hängt upp nya gardiner.....F hjälpte till med mycke men det blev iaf för mycke för min kropp. hela kvällen igär var en pina. Skulle se finalen på Hockey VM men inte ens det gick.

Vaknar idag och kunde knappt ta mig ur sängen, knappt få upp amarna så jag kunde tvätta håret och tväla in mig i duschen och nu att bara andas känns i varenda myskelfiber.

Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid detta!

Att alltid behöva planera vad jag ska göra och när jag ska göra det så att jag kan ta mig till jobbet på måndagen. Än har jag inte behöv sjukskriva mig pga av värken men jag inser ju att det kommer att komma den dagen också. Och den stör mig!

Jag vill inte vara hemma och göra ingenting för att orka jobba ännu en vecka. men gör jag nånting så får jag också ta straffet och beroende på hur mycke jag gör så är straffet mildare eller hårdare. I dag något mildare, idag kan jag jobba. Men nästa helg då?

kan inte äta mina medeciner på dagtid för jag blir så trött av dem så får bita ihop och krypa till sängen tidigt och droga ner mig så jag kan få slappna av några minuter innan värken kommer krypande igen.

Idiot sjukdom, go away!!

.. dagarna går, ännu en dag utan att jag kommit mig ut. Hur gör man.... tur det alltid finns nått att städa och skura hemma så man får tiden att gå.... älskar ledigheten men hatar ensamheten. Svårt att komma undan den när man inte klarar att ta sig ut.

Ingen orkar med någon som inte mår tipp-topp iaf, varför bry sig....

torsdag, Kristihimmelsfärdsdag, röddag, ledig, i morgon ATK dag= ledig dag... Ska till VC i morgon, behöver hjälp, mer provtagning men vet ju att dom iaf inte gör något så eg bortkastad tid och peng.... Synd man inte kan göra som hos veterinären och bara få en spruta och sen är det "bra"....

Fortsätter väl att sitta......  

Efter att bokstvligen stått 14 timmar på torsdag, 13 timamr på fredag och 6 timmar på lördag så gick min kropp i strjek.

Tanken att "jobba lite extra gör inget, att stå ett par timamr är ju en piece of cake" fick jag ät upp 38ggr om. Sån värk och så ont som jag hade sen på lördag kväll, hela söndag och måndag går inte att beskriva med ord. Inga värktabletter hjälpte och kroppen försökte verkligen lämna mig bit för bit, försökte slita sig loss i vågor dygnet runt. Så nu har jag lärt mig den gårda vägen att "bara stå och göra ingenting" inte heller fungerar längre....

Idag tisdag, 1 maj så känns det till slut som att vi är överens kroppen och jag. Så imorgon ska vi nog ta oss till jobbet och kunna utföra det vi ska där.

Det enda jag lyckats göra denna helgen är att fått bilen tvättad.... alltid något.

Käns som att jag snart inte kan göra någongting för att kroppen inte klarar det. Det känns en aningen ledsam. Nu kan jag sätta mig in i hur min mamma har det och har haft i många år, eller ja, en del av det iaf. Har inte riktigt förstått hur elak och hemsk denna värken kan vara. Och det syns inte utanpå heller så ingen tror en eller kan se hur ont man har heller. 

Redan nu håller jag på att gruva ihjäl mig inför bilresan upp till Piteå i sommar...... alla dessa timmar i bilen, kommer at ha gått spönder innan vi är uppe. Men, jaja, upp ska jag, bara bita ihop och köra på. Ju mer man kör ju snabbare kommer man upp.

Så kommer värmen, solen och de fina dagarna!!

Man kan hänga bort tjocka vinter jackor, gå barfota i skorna och njuta av värmen på balkonen. Ändra hudton från lätt alvedonvit till iaf beige... Jag blir ju aldrig super brun..... och badsäsongen!!!

Och så ser man hur man ser ut och då önskar man igen att det skulle vara lite kallare så man kan gömma sig under bylsiga tröjor och lippa visa hur man ser ut. Jag har börjat lägga på mig, jag hatar mig för det, inte mycke men för mycke iaf.... Jag skäms över mig själv och jag känner hur folk sneglar  ich fnissar och skrattar. "Hon fixade inte det där trotts op" ...... Nej, jag fixar inte.. jag mår dåligt, när jag mår dåligt isolerar jag mig, ju mer jag isolerar mig detso ensamare blir jag och min enda tröst och tidsfördriv blir att tugga... på allt och vad som helst..... Sen börjar det om... Även om jag fortfarande inte kan äte i samma mängd som innan så kan jag äta lite... och ofta... och ju mer onyttigt desto fetare blir man.... och ju sämre mår jag...Och nu är jag inte i en down period igen, jag SKÄMS FÖR MIG SJÄLV!!!      

Jag satt här om dag och började fundera på när jag faktiskt var glad sist.. när jag skrattade så där okontrollerat och bara spontant... jag vet inte, jag kan inte komma ihåg. Det finns inget längre som kan få mig att känna den där sprudlande känslan, Jag ler, man förväntar sig att man ska le och se glad ut så det gör jag... men inombord är jag inte glad. Jag vet nog inte hur man gör längre.....

Ekonomi.. eller brist på ekonomi, att hålla skenet uppe så man verkar normal, inte visa att man är skuldsatt över öronen bara för att undvika farbror kronofogden, så att ingen ska tro att man har lån, skulder för "Det kan man inte ha" då är man en dålig människa.

Att vi inte har skulder för att vi har överhandlat dyra saker vi bara vill ,ha utan att vi faktiskt varit tvungan att skuldsätta oss för att överleva..... för att hålla fogden från dörren för att vi varit utan inkomst i månader, det tänker man inte på. Men trycka ner nån för att man är en dålig männsika för att man har skulder det går bra.....

Sen värken... och jobbet som är det roligaste jag har just nu, de timmar som jag måste trycka unden värken och och verkligen på allvar låtsas som att den inte finns, det tar nästan all energi jag orkar uppbringa, jag är helt slut när jag kommer hem. Jag vill göra så mycke på kvällarna men jag orkar inte och lusten finns inte så jag kan motivera mig.

VA F*N ska jag göra, HUR kommer man vidare... Jag vet inte. Vår-Sommar-Höst-Vinter-H*vete

Lilla kissekatten. 1år idag sen vi lät dig somna in. 1år av saknad och miljoner tårar. Går inte en dag som jag inte undrar om det var något mer vi kunde gjort för dig. Älskade lilla Caesar du finns alltid kvar i våra hjärtan, saknar dig och lilla Hera så mycket. ????

Vissa dagar är bara sådär... Dom är inte dåliga inte bra dom bara är. Vill göra saker men kommer inte ut. Vet inte hur jag ska komma frammåt. Jag bara sitter. Tycker inte synd om mig eller mår dåligt eller så... Jag bara inte kan... tiden går och jag bara väntar på att få gå och lägga mig. Känner mig heeelt ute och utanför. Ser alla andra göra än det ena än det andra, tillsammans , med vänner, med någon. Jag bara sitter...
Jag vet inte hur jag ska komma ur det så jag fortsätter sitta, och vänta på att klockan ska gå och ännu en dag har passerat....

???

  Att leva med ständig värk och smärta tar på kraftena. Det drar ner humöret och vissa dagar så kan jag inte ens stava till ordet tålamod. När värken och smärtan är som värst skulle jag helst bara vilja hugga av mig kroppsdel efter kroppsdel tills det är borta. Det går inte att förklara den smärta som kommer med värken, det går inte att få andra att förstå hur det verkligen känns, det där onda på insidan som inte syns på utsidan.

Jag försöker bita ihop, jag försöker hålla humöret uppe och leva livet, men det är inte så lätt alla gånger. Jag vet inte ens när jag soven hel natt sist.

Jag jobbar och står i,grejar och håller på hemma för att jag måste!  När kvällen kommer och jag kan sjunka ner i soffan så får jag nästan panik av all den smärta och värk som sköljer över mig, den som jag försökt ignorera och springa ifrån hela dagen, mer eller mindre lyckat.

Med detta vetskapen om att om några timmar ska jag upp igen, ny dag nya fighter.

jag har haft värk länge, diagnosen inte så långe. Tyvärr finns ingen bot mot fibromyalgi, man måste hitta egna sätt att överleva den som funkar för en själv, jag är inte där ännu. Vissa dagar fungerar bättre än andra, då tar man i och är duktigare än vanligt, det får man betala för. Inte bara en dag heller ibland många dagar. Dagar när man borde  vila och återhämta sig men som man inte kan för att livet finns där.. jobbet, hemmet, hockeyn, barn osv....

Så trött, så ont och så trött på att ha ont....