När man inte orkar mer, man sättter sig ner och inser att det man har är vad man får leva med.
När man inser att att man inte håller måttet för något annat.
När man inte orkar kämpa mer för vad man eg vill eller inte vill, vad som kan känns bra eller inte.
När man strandar i att som man bäddar får man ligga hur obekvämt det än är, jag har gjort valet nu får man sitta där.

När man bara inser att om man tar steget åt vänster så blir man ensam..... om man stannar kvar så är man iaf två ibland... stundvis.....
Jag är inget äss i rockärmen någon annan vill plocka upp och satsa på, jag är kass.... både psykiskt och fysiskt och den senare delen kommer inte bli bättre med åren heller... Värken och kroppen orkar inte även om huvudet vill, vem vill dras med ngt sånt frivilligt. Jag är Kass
Där jag är, är införstådd med det, har levt med det, vant sig och är nöjd med markservicen jag sköter.. den skiten jag är så trött på att ta hand om, städa och rensa efter andra så de bara kan komma hem äta sova och dra igen... skjutsa, hämta, fixa.....men jag vet vad jag har iaf....vart jag är....
Ibland får man vara nöjd med det lilla..... pyttelilla....

LE, bit ihop och se glad ut. Tryck undan känslorna som vill sparka sig ut, som vill bli fria.
Bara var... sköt jobbet, sköt hemmet..... ta....promenader... ja det var väl allt... Bara LE.

Om man ler så ser ingen hur trasig man är, Syns det inte finns det inte, finns det inte så behöver ingen ta hand om något.
Tiden går, tillslut tar det slut....50år iår.... borde inte vara så många år kvar, bit ihop.... kämpa på.... mer än halvvägs nu

Gråt när ingen ser, hemma i mörkret, var inte till besvär....skratta....
Ingen ser tomheten i mina ögon, bristen på liv, den där glimten som en gång fanns.

Fortfarande vill jag inte vara här, andas, titta på, sitta på sidlinjen och vänta.
Jag vill inte leva här men jag vill inte försvinna heller... snart.....

Andas.... ett andetag i taget, bara överlev dag för dag.... vakna, jobba, fixa hemmet, gå och lägg dig.... Gör av med en dag i taget, frammåt fokusera. Fäst blicken i horisonten titta inte bakåt eller åt sidan bara blicka frammåt. Tillslut finns det inget mer och det är dit jag vill..... så småningom.

Drömmar är bara just det, drömmar, fantasier, önskningar. Det där man aldrig får tag i, aldrig får känna på riktigt. Det som får en att fortsätta en stund till. Drömmar.... än drömmer jag, hoppas att ngn liten dröm ska bli verklighet..... än... MEN!
Glöm drömmarna, fokusera på verkligheten , det är där jag sitter fast. Det som är min vardag....

Bli ingen...var ingen för någon, en skugga i periferin. Närvarande men inte där. En dag i taget.

Så var snart 2021 slut

Ett år som inte varit mitt bästa år varken fysiskt eller psykiskt, ett år som känns som det haft mer nergångar än uppgångar som ställt mitt mående mot väggen flera ggr och ramlat ner som en mörk oformbar hög lika ofta.

Nu är det december, en månad som jag har svårt för, en julhelg som jag får ångest av då den frammanar mer måsten än glädje. Jag har inget att fira, julen i sig är bara en extra ledighet mellan semestrarna för mig.

Mer att städa, mer att sköta om mer att ta hand om mindre tid för mig, ingen gemenskap, ingen familj, inga julklappar inget nånting. Ja julmat... på julafton... det är julen.

På ett sätt är det skönt att inte fira julen, men den går inte komma undan den och nånstans inom mig saknar jag ändå att samlas, träffas, klä upp sig lite, mysa och må gott med andra, men det blir inte så, vi sitter själva, glor på TV, sitter framför datorn som vilken annan kväll som helst. I år har vi pojkarna från skåne här men de bryr sig inte om nått bara de får sina julklappar.

Sista halvåret har jag funderat mycke (ja mer än vanligt då jag alltid grubblar över nått), jag står i ett vägskäl och vet inte vilket håll jag ska gå åt, jag har stått här länge, alltför länge egentligen men vanan har fått mig att inte välja.

Man vet vad man har (på gott och ont) men vet inte vad man får (på gott och ont). Stå tillsammans eller stå ensam.

Vad har vi tillsammans?

Vad kämpar jag för?

Vi firar ingenting om oss, inte årsdagar, bröllopsdagar, alla hjärtansdagar, inte några dagar,det är inte viktigt,...fast jo, jag tycker det är lite viktigt men man kan inte tvinga någon att tycka det är viktigt så därför blir det inget.

Har försökt nämna det men inget gensvar "för VI tycker inte det är så viktigt" att komma ihåg och uppmärksamma sånt. Det är sånt som andra håller på med.

Ja, en middag kan det bli, för man måste ju äta iaf ....och dricka... fast oftast efteråt eftersom han mest jobbar eller är borta iaf.

Jag har försökt prata, förklara hur jag mår känner osv, men händer inget, jag får plats och "det går väl över nästa vecka?" "hur länge ska du må dåligt?" "Vad sur du är hela tiden".  Lite av, om man ignorerar det ond så försvinner det. Inte av elakhet, han bara inte förstår eller ens kan /vill sätta sig in det. Vi har det bra som vi har det ju.

När man har mesta tiden ensam hemma så blir det lätt att tankarna maler fram och tillbaka om och om igen. Nu har jag katterna så nu kan jag iaf prata med mig själv utan att jag ser helt galen ut, de har dock inte så många goda råd att komma med.

Jag känner saker inom mig, saker jag inte får känna, bör känna, ska känna men som jag inte kan skaka av mig. Känt under en lång tid men inte kunnat sätta fingret på vad det är men nu vet jag, inte för att det hjälper men nu vet jag iaf.....

Vi är nog inte överens om nått just nu, allt blir fel, hur man säger, hur man låter när man säger nått, hur man verkar när man säger nått, allt blir liksom fel. Säger man inget är det med fel. Pratar man med någon så är det med fel. Så säger inget alls, bara är för det är enklast. Och då är jag sur istället.... hur ska man vara tillags? När slutade vi kommunicera, prata med varandra?   

Jobbar, städar, tvättar, lagar mat går och lägger sig, samma sak nästa dag...

Jag mår inte bra, men vet inte vad jag behöver för att må bättre, får att komma vidare.

Det är ju bara jag som kan göra nått åt det men jag vet inte vad jag ska göra, var jag ska börja och det underlättar väl inte heller. Det är aldrig bara ens fel att två träter heter det ju och det är sant....

Så.... Jag:

- Vill inte vara hemma men har ingenstans att gå

- Vill göra nått men vet inte vad jag vill göra

- Vill prata med någon men vet inte vad jag ska säga, jag har inget att säga....

Jag är inte intressant eller rolig nog känns det som och när man sitter inne hemma så händer det liksom inget som man kan prata om.... upplever ju ingenting som är värt att dela.

Får frågan gång på gång: Men vart vill du  gå då, vad vill du göra då, hobby?

Tyckte jag sammanfattde bra ovan....

- Jag vet inte, världen mest irriterande uttryck som inte säger nått om nånting och inte direkt hjälper nått heller. Hade jag vetat hade jag väl antagligen gjort nått redan.

Just nu är allt bara ett enda stort svart hål som jag håller på att slukas upp av.

Hobbysar? Jag syr kläder, men hittar inte just nu ron i mig själv att göra det, jag har inte platsen där jag kan vara, måste plocka fram och plocka bort och då tappar jag orken. Jag börjar men blir aldrig klar

Testat Diamond Painting, men det blir för enformigt, tappar koncentrationen och lusten efter en kort stund.

Prommenader.... skönt ibland med en bok i öronen planlöst, men inte jämt, ger mig inget mer än ännu mer grubbeltid.

Gym.... skönt när man är där och efteråt men fixar inte blickarna (den där mobbningen sen skoltiden och långt upp i vuxenlivet sitter djupt rotad) som kanske finns eller inte finns där.

Den genomgående röda tråden i allt... ensam...allt görs ensam med mig själv.

Jag har inga problem att vara själv, men ibland hade det varit gott med sällskap. Vi pratar inte heldagar, bara 1 timme ibland hade räckt....

En fika, en lunch, en middag,  en filmkväll bara nått liksom.... Nått annat än vanlig vardag, ett sällskap, något som bryter av och får mig ut från hemmet.

Men jag står här i mitt vägskäl....ensam....med beslutsångest, ångest....stanna eller gå vidare.... gå vidare till vad? Ingenting, "same same but different..." Går jag kommer jag aldrig bli 2 igen

Stanna...vi är iaf två men jag är fortfarande ensam i våran tvåsamhet, och min plats är hemma att sköta markservicen, för gör inte jag det så gör ingen annan det heller...

Om Jag inte gör det så behöver det ju inte göras verkar vara en stående slutledning av de två jag delar hem med.

Vägskälet blir större men vilken väg jag ska ta lika otydlig....... Och medans jag funderar på på mitt vägkäl så sitter jag här hemma... ser dagarna dra förbi.

Lägger en mental önskelista och nyårsönskan för mig själv som med all säkerhet inte kommer slå in. Väldigt få drömmar sålr in trotts allt. Men det ger lite lånad tröst för stunden.

Som vi kämpat, försökt få allt att gå ihop, och när det börjat räta upp sig. Börjat se en ljusning i allt det svarta så ska vi börja om igen.
Klipp alla linor kasta sig ner i brunnen och hoppas på en mjuk landning.
För mig blir det en ny period av ont i magen, oro, grå tillvaro utan att kunna förutse nästa månad....
Men vem är jag att bestämma vad han kan göra och inte, han tror på det till 110% så varför är jag så negativt inställd, orolig.....

För Inget har någonsin gått min väg, våran väg så varför skulle det fungera nu?
Å andra sidan varför skulle det inte.... varför kan jag inte bara ta det med ro?
För allt jag kämpat för, att hålla näsan över vattenytan att överleva håller på att försvinna....

Varför.. ..
Orkar inte detta en gång till... börja om... gå på knäna.....vara den som driva allt framåt med inga medel nya lån, nya skulder... det skulle ju va slut nu....Men nej.... vi börjar om från minus igen.... ??

Allt hänger alltid på en själv, vilka val man gör och hur/när.
Men när man inte gör valen, när tiden bara går och inget blir av.....
Ja, jo, att inte göra något är ju också ett val om än oavsiktligt.

Jag vet att vad som händer eller inte händer är helt upp till mig och mina val.
Och att " bara bestäm dig" så är det löst....

Men om det inte är så enkelt, om kropp och huvud inte kan enas om att komma överens om ens 2 hjärnhalvor inte jobbar tillsammans utan mot varandra, om viljan, motivationen och utförandet inte ryms inom samma årtionde.... vad gör man då?

När man och vet vad man måste göra men att komma till skott inte existerar? Vad gör man då?

När man inte kan ta sig i örat och dra sig dit man borde vara eller göra. Vad gör jag då?

Hur kommer jag över den tröskeln som i mitt fäll är K2 x4 och går vidare?
Att säga till mig " om viljan finns då går det" " bara bestäm dig och gör det" " det är bara du som kan bestämma sig" osv osv JAG VET ALLT DET DÄR!

Huvet vet det, kroppen vet det men hur bygger jag bron så jag kan lämna mig själv och gå ut och få det gjort?

Om jag ber om hjälp så ligger hela viljan på mig iaf och att be mig "säg till när dur redo så gör vi det" funkar inte. Jag behöver strypkoppel och elchocker. Jag behöver hjälp att fly mig själv och mina demoner som trycker ner mig och underminerar allt jag gör.

Jag har varit mobbad sen mellanstadiet, utfryst, aldrig blivit inbjuden utan bjudit in mig själv för att få vara med. När jag inte orkade mer, inte orkade jaga vänskap så blev det tyst. Ingen hörde av sig, INGEN.

Ensamheten och demonerna, de enda jag hade/har kvar är de som idag styr min hjärna. De är oerhört elaka och krävande och jag har inte löngre kraften att bryta mig ut själv. Det finns ingen som vill eller har tiden att hjälpa till, 5 minuter var 6e månad är liksom ingen början.
Blir ingen framgång, när tystnaden är tillbaka och rösterna i huvet överröstar allt förnuft så orkar man inte kämpa emot, JAG orkar inte kämpa emot.
Jag blir en grå intetsägande massa inne hemma, dagarna, veckorna, månaderna går.

Det går inte förklara demonerna inom en, man låter galen, som att hitta på ursäkter men för mig är det högst verkligt.

När man inte vill leva men man önskar inte att dö heller.... vart är man då?
Vem är man, vem ser en?
Att vara ensam men i en relation är en mardröm.

Jag vill så mycket men vet inte hur jag når dit, hur jag går vidare, hur jag kommer ut ur mitt fängelse ?

Allt är mitt val och mina val kan jag inte lägga på någon annan, moment 22.... så börjar jag om igen. Som en hamster i ett hamsterhjul, bara springer runt runt på samma ställe utan att komma någon vart.

Jag.......

Det finns iaf lite positiva vibbar i allt grått.
Jag fick jobb tillslut och nu 5 månader in såntrivs jag. Trodde aldrig jag skulle säga det om ett uppdrag/jobb på Volvo Cars men dessa människor i denna gruppen är super trevliga. Området är nytt så mycke att lära sig men det är utmanande och lärorikt. Vi håller så sakteliga på att gå tillbaka till kontoret, faktiskt skönt det med, komma hemifrån, träffa folk och fly hemmets väggar. Dessutom att behöva göra sig i ordning på morgonen är välkommet igen.

Hösten dundrar in med mörkret, och hur mysigt det än är med ljus och annat för tämninegn hemma så trycker det ner också.
Nu kommer årstiden då man inte kan sitta ute, få luftvträffa folk. Nu kommer ensamheten instängdheten.

Jag vet jag skriver det ofta en fortfarande så biter sig känslan av ensamhet fast. Känner mig osynlig, meningslös och grå.
Jag känner saker men får inte visa det.
Ful, tjock, osmaklig, tar plats fast på fel sätt, osympatisk och socialt inkompetent.
Allt göms bakom ett påklistrat leende så ingen ser, inte för att nån tittar iaf.
Vill träna men kommer inte iväg samma visa och ännu ett år har gått. Jag klarar inte blickarna från folk, dömmandet, för JO, tjocka människor får man dömma. Tjockisar är korkade, har inga känslor förstår inte att man inte ska beblanda sig bland de smala snygga.
Vänner sitter och delar bilder på tjockisar och skrattar åt dem, de förstår inte att det är MIG de skrattar åt, gör sig löjliga över, trycker ner.
Det är ju bara ett fetto. Kolla låren, magen dubbelhakan...... Ja, mig..... så jag skäms över mig och alla skratten hånen biter sig fast.

Varför skulle nån se åt mitt håll, vad finns för bra hos mig att fastna vid. Tror inte jag har några egenskaper som sticker ut, inget visuellt för någon att fastna för. Varför jag av alla val där ute.

Ja, jag är gift, men det gör mig inte blind och känslolös. Jag ser jag känner söker..... nått.

Men just nu finns jag inte, syns inte är bara grå och passar inte inte in.
Drömmer om......

MAJ.... A-lös sen 2 månader. Mår skit och för var dag som går dör en gnutta hopp om ett jobb och paniken över framtiden växer. Den 19e ska jag börja fylla i mina första kassa kort på 18år.

Depressionen gror och fastän jag VET att det är rösterna som pratar så trycker de ner mig och får mig att bli liten och må sämre och sämre. Jag gråter bör ingen ser, klistrar på leendet utåt så ingen ser för jag vet inte vad jag ska säga om någon frågar HUR jag faktiskt mår. Bättre om ingen vet, eller?
Jag får större och större förståelse för de som inte orkar, de som gör slut på det. Jag börjar se hur de tänker, jag vill inte leva så här heller.

Jag kan inte skylla på pa pandemin heller... detta är min vardag, pandemi eller inte så sitter jag här själv, ensam. För mig det ingen skillnad. Min vardag inser jag nu är som att sitta i en livslång pandemi.

Hade möjligheten att få gå på en tjejkväll med underbara människor men jag fixade det inte. Klarade inte av att möta dem, gå över till huset bredvid. VAD har jag att erbjuda nån... vad ska jag säga... Jag vet inte hur man socialiserar med människor. Jag är äldre än dem, har inga barn inget att prata om. Jag är inte ute, sitter bara inne hemma. Finns inget att berätta..... har sån ångest för att jag inte gick, och hade sån ångest inför att gå den kvällen. Jag klarade inte..... Och ingen brydde sig heller. Eg tror jag de frågade bara för jag råkade vara på plats när en annan skulle få veta om festen.... Jag tror inte jag eg var meningen att vara där.

Har börjat ta promenader, ensam så klart. Ljudbok i öronen och tankarna som snurrar men jag kommer iaf ut utanför väggarna i lägenheten. Längtar efter värmen så jag kan sitta ute och andas.

Vad ska man säga, trots att jag har 4 konsultfirmor som tävlar om att bli den firman som får anställa mig ( och det är en gode skön känsla) så är jag nu iaf framme vid att på måndag måste jag skriva in mig på AF.
Jag har panik! Varför jag? Under 17 år har jag aldrig haft problem med att hålla mig med jobb. Är jag så dålig? Är det för att jag är kvinna i en mansdominerad bransch? ( jag har nu flera manliga kollegor som fått jobb)

I går fick k jag min sista lön.... nu står jag utan inkomst. A- kassan har ca 22v behandlingstid innan första utbetalningen. Innan dess har vi hunnit gå i personlig KK.... vi har ingen buffert, inga rika föräldrar som ka stötta. Utan inkomst får vi ingen annan lgh. Vad gör vi när pengarna är totalt slut.... när vi inte längre kan betala räkningarna, makens lön täcker inte utgifterna.
Är det så här det ska sluta efter alla motgångar vi kämpat oss igenom.
Vad gör vi nu.
Det är inte lätt att tänka positivt, tro på framtiden längre....

Jag ser mörker, det finns inte tillstymmelse till nått jävla ljus i denna tunneln.
Utåt så ler jag, säger det folk vill höra men inombords går jag sönder.
Tänk om jag bara skulle ta alla tabletter på en gång, skit i allt, ge upp. Varför ska jag kämpa, hur jävla länge ska jag orka kämpa och bara bli sparkad på trampad på , stiga upp för att bli nerpackad och ö erövringen igen.... HUR LÄNGE?!

Vad fan är vitsen med allt, vad är vitsen med att alltid behöva slåss för överlevnad, kämpa på branten för att hålla balansen, aldrig ha nått över till nått.
Bli hånad, sedd ner på för att man har skulder för att man inte har lyckats ha buffert, inte är en "normal"människa osv.

Jag har kämpat länge nog nu, tillräckligt, det finns ingen ork kvar nu. Jag är tom, helt dränerad. Jag vill inte mer.....

Efter 17år utan arbetsuppehåll känns det nu som att en inskrivning på AF kommer oroväckande närmare och närmare.
Jag har varit arbetsbefriad sen Lucia -20.... aldrig under dessa åren har jag haft problem att få uppdrag eller jobb, snarare motsatsen.
Ja, jag har nu 3olika konsultbolag som faktiskt tävlar om att bli den som får signa mig, uppdragen på marknaden börjar öka, mitt CV florerar runt bland kunderna men ingen intervju.
Man tappar lite hoppet fastän det samtidigt känns en gnutta hoppfullt.

1 mars... då måste jag skriva in mig på AF... min värsta mardröm just nu. Efter 25 februari får jag ingen mer lön från CEVT och just nu ligger väntetiden på första utbetalningen från a-kassan på 19veckor.... jag vet inte hur vi ska fixa det... vi kan inte betala räkningar och utan inkomst får vi inte någon annan lägenhet heller...... jag har lite panik, oro till 1000...... och ingen att prata med...
Jag får skriva av mig här men det är liksom inte nog... kommer inte ihåg när jag sov sist. Tankarna och scenarior maler runt och runt och runt....
Bilen tillbaka lämnad så nu tar vi oss ingenstans heller...

Jag har all tiden I världen nu att komma igång att träna, om än bara hemma, men hur börjar jag. Jag vet inte vad och hur jag ska träna....
Jag promenerar ibland.... ensam... sååå oinspirerande och tråkigt faltiskt.

Jag mår skit.. tårarna bränner och rinner hela tiden men utåt så ler jag.... Inte för att nån ser varken tårar eller det falska leendet.
Har ju ändå ingen att prata med, alla är upptagna med sitt och vill inte störa med mitt gnäll.... Jag fortsätter själv... Ensam är stark sägs det.
Jag känner mig inte särskilt stark, känner mig bara ensam och tom. Ett svart hål.
Varför ens orka.... Jag tillför inte något hos eller åt någon alls.