Efter 17år utan arbetsuppehåll känns det nu som att en inskrivning på AF kommer oroväckande närmare och närmare.
Jag har varit arbetsbefriad sen Lucia -20.... aldrig under dessa åren har jag haft problem att få uppdrag eller jobb, snarare motsatsen.
Ja, jag har nu 3olika konsultbolag som faktiskt tävlar om att bli den som får signa mig, uppdragen på marknaden börjar öka, mitt CV florerar runt bland kunderna men ingen intervju.
Man tappar lite hoppet fastän det samtidigt känns en gnutta hoppfullt.

1 mars... då måste jag skriva in mig på AF... min värsta mardröm just nu. Efter 25 februari får jag ingen mer lön från CEVT och just nu ligger väntetiden på första utbetalningen från a-kassan på 19veckor.... jag vet inte hur vi ska fixa det... vi kan inte betala räkningar och utan inkomst får vi inte någon annan lägenhet heller...... jag har lite panik, oro till 1000...... och ingen att prata med...
Jag får skriva av mig här men det är liksom inte nog... kommer inte ihåg när jag sov sist. Tankarna och scenarior maler runt och runt och runt....
Bilen tillbaka lämnad så nu tar vi oss ingenstans heller...

Jag har all tiden I världen nu att komma igång att träna, om än bara hemma, men hur börjar jag. Jag vet inte vad och hur jag ska träna....
Jag promenerar ibland.... ensam... sååå oinspirerande och tråkigt faltiskt.

Jag mår skit.. tårarna bränner och rinner hela tiden men utåt så ler jag.... Inte för att nån ser varken tårar eller det falska leendet.
Har ju ändå ingen att prata med, alla är upptagna med sitt och vill inte störa med mitt gnäll.... Jag fortsätter själv... Ensam är stark sägs det.
Jag känner mig inte särskilt stark, känner mig bara ensam och tom. Ett svart hål.
Varför ens orka.... Jag tillför inte något hos eller åt någon alls.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll. Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag ...

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Semester.... 4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar. De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig. Vi har me...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...