Vad ska man säga, trots att jag har 4 konsultfirmor som tävlar om att bli den firman som får anställa mig ( och det är en gode skön känsla) så är jag nu iaf framme vid att på måndag måste jag skriva in mig på AF.
Jag har panik! Varför jag? Under 17 år har jag aldrig haft problem med att hålla mig med jobb. Är jag så dålig? Är det för att jag är kvinna i en mansdominerad bransch? ( jag har nu flera manliga kollegor som fått jobb)

I går fick k jag min sista lön.... nu står jag utan inkomst. A- kassan har ca 22v behandlingstid innan första utbetalningen. Innan dess har vi hunnit gå i personlig KK.... vi har ingen buffert, inga rika föräldrar som ka stötta. Utan inkomst får vi ingen annan lgh. Vad gör vi när pengarna är totalt slut.... när vi inte längre kan betala räkningarna, makens lön täcker inte utgifterna.
Är det så här det ska sluta efter alla motgångar vi kämpat oss igenom.
Vad gör vi nu.
Det är inte lätt att tänka positivt, tro på framtiden längre....

Jag ser mörker, det finns inte tillstymmelse till nått jävla ljus i denna tunneln.
Utåt så ler jag, säger det folk vill höra men inombords går jag sönder.
Tänk om jag bara skulle ta alla tabletter på en gång, skit i allt, ge upp. Varför ska jag kämpa, hur jävla länge ska jag orka kämpa och bara bli sparkad på trampad på , stiga upp för att bli nerpackad och ö erövringen igen.... HUR LÄNGE?!

Vad fan är vitsen med allt, vad är vitsen med att alltid behöva slåss för överlevnad, kämpa på branten för att hålla balansen, aldrig ha nått över till nått.
Bli hånad, sedd ner på för att man har skulder för att man inte har lyckats ha buffert, inte är en "normal"människa osv.

Jag har kämpat länge nog nu, tillräckligt, det finns ingen ork kvar nu. Jag är tom, helt dränerad. Jag vill inte mer.....

Efter 17år utan arbetsuppehåll känns det nu som att en inskrivning på AF kommer oroväckande närmare och närmare.
Jag har varit arbetsbefriad sen Lucia -20.... aldrig under dessa åren har jag haft problem att få uppdrag eller jobb, snarare motsatsen.
Ja, jag har nu 3olika konsultbolag som faktiskt tävlar om att bli den som får signa mig, uppdragen på marknaden börjar öka, mitt CV florerar runt bland kunderna men ingen intervju.
Man tappar lite hoppet fastän det samtidigt känns en gnutta hoppfullt.

1 mars... då måste jag skriva in mig på AF... min värsta mardröm just nu. Efter 25 februari får jag ingen mer lön från CEVT och just nu ligger väntetiden på första utbetalningen från a-kassan på 19veckor.... jag vet inte hur vi ska fixa det... vi kan inte betala räkningar och utan inkomst får vi inte någon annan lägenhet heller...... jag har lite panik, oro till 1000...... och ingen att prata med...
Jag får skriva av mig här men det är liksom inte nog... kommer inte ihåg när jag sov sist. Tankarna och scenarior maler runt och runt och runt....
Bilen tillbaka lämnad så nu tar vi oss ingenstans heller...

Jag har all tiden I världen nu att komma igång att träna, om än bara hemma, men hur börjar jag. Jag vet inte vad och hur jag ska träna....
Jag promenerar ibland.... ensam... sååå oinspirerande och tråkigt faltiskt.

Jag mår skit.. tårarna bränner och rinner hela tiden men utåt så ler jag.... Inte för att nån ser varken tårar eller det falska leendet.
Har ju ändå ingen att prata med, alla är upptagna med sitt och vill inte störa med mitt gnäll.... Jag fortsätter själv... Ensam är stark sägs det.
Jag känner mig inte särskilt stark, känner mig bara ensam och tom. Ett svart hål.
Varför ens orka.... Jag tillför inte något hos eller åt någon alls.