Vad ska man säga, trots att jag har 4 konsultfirmor som tävlar om att bli den firman som får anställa mig ( och det är en gode skön känsla) så är jag nu iaf framme vid att på måndag måste jag skriva in mig på AF.
Jag har panik! Varför jag? Under 17 år har jag aldrig haft problem med att hålla mig med jobb. Är jag så dålig? Är det för att jag är kvinna i en mansdominerad bransch? ( jag har nu flera manliga kollegor som fått jobb)

I går fick k jag min sista lön.... nu står jag utan inkomst. A- kassan har ca 22v behandlingstid innan första utbetalningen. Innan dess har vi hunnit gå i personlig KK.... vi har ingen buffert, inga rika föräldrar som ka stötta. Utan inkomst får vi ingen annan lgh. Vad gör vi när pengarna är totalt slut.... när vi inte längre kan betala räkningarna, makens lön täcker inte utgifterna.
Är det så här det ska sluta efter alla motgångar vi kämpat oss igenom.
Vad gör vi nu.
Det är inte lätt att tänka positivt, tro på framtiden längre....

Jag ser mörker, det finns inte tillstymmelse till nått jävla ljus i denna tunneln.
Utåt så ler jag, säger det folk vill höra men inombords går jag sönder.
Tänk om jag bara skulle ta alla tabletter på en gång, skit i allt, ge upp. Varför ska jag kämpa, hur jävla länge ska jag orka kämpa och bara bli sparkad på trampad på , stiga upp för att bli nerpackad och ö erövringen igen.... HUR LÄNGE?!

Vad fan är vitsen med allt, vad är vitsen med att alltid behöva slåss för överlevnad, kämpa på branten för att hålla balansen, aldrig ha nått över till nått.
Bli hånad, sedd ner på för att man har skulder för att man inte har lyckats ha buffert, inte är en "normal"människa osv.

Jag har kämpat länge nog nu, tillräckligt, det finns ingen ork kvar nu. Jag är tom, helt dränerad. Jag vill inte mer.....