Efter att bokstvligen stått 14 timmar på torsdag, 13 timamr på fredag och 6 timmar på lördag så gick min kropp i strjek.

Tanken att "jobba lite extra gör inget, att stå ett par timamr är ju en piece of cake" fick jag ät upp 38ggr om. Sån värk och så ont som jag hade sen på lördag kväll, hela söndag och måndag går inte att beskriva med ord. Inga värktabletter hjälpte och kroppen försökte verkligen lämna mig bit för bit, försökte slita sig loss i vågor dygnet runt. Så nu har jag lärt mig den gårda vägen att "bara stå och göra ingenting" inte heller fungerar längre....

Idag tisdag, 1 maj så känns det till slut som att vi är överens kroppen och jag. Så imorgon ska vi nog ta oss till jobbet och kunna utföra det vi ska där.

Det enda jag lyckats göra denna helgen är att fått bilen tvättad.... alltid något.

Käns som att jag snart inte kan göra någongting för att kroppen inte klarar det. Det känns en aningen ledsam. Nu kan jag sätta mig in i hur min mamma har det och har haft i många år, eller ja, en del av det iaf. Har inte riktigt förstått hur elak och hemsk denna värken kan vara. Och det syns inte utanpå heller så ingen tror en eller kan se hur ont man har heller. 

Redan nu håller jag på att gruva ihjäl mig inför bilresan upp till Piteå i sommar...... alla dessa timmar i bilen, kommer at ha gått spönder innan vi är uppe. Men, jaja, upp ska jag, bara bita ihop och köra på. Ju mer man kör ju snabbare kommer man upp.