Allt hänger alltid på en själv, vilka val man gör och hur/när.
Men när man inte gör valen, när tiden bara går och inget blir av.....
Ja, jo, att inte göra något är ju också ett val om än oavsiktligt.

Jag vet att vad som händer eller inte händer är helt upp till mig och mina val.
Och att " bara bestäm dig" så är det löst....

Men om det inte är så enkelt, om kropp och huvud inte kan enas om att komma överens om ens 2 hjärnhalvor inte jobbar tillsammans utan mot varandra, om viljan, motivationen och utförandet inte ryms inom samma årtionde.... vad gör man då?

När man och vet vad man måste göra men att komma till skott inte existerar? Vad gör man då?

När man inte kan ta sig i örat och dra sig dit man borde vara eller göra. Vad gör jag då?

Hur kommer jag över den tröskeln som i mitt fäll är K2 x4 och går vidare?
Att säga till mig " om viljan finns då går det" " bara bestäm dig och gör det" " det är bara du som kan bestämma sig" osv osv JAG VET ALLT DET DÄR!

Huvet vet det, kroppen vet det men hur bygger jag bron så jag kan lämna mig själv och gå ut och få det gjort?

Om jag ber om hjälp så ligger hela viljan på mig iaf och att be mig "säg till när dur redo så gör vi det" funkar inte. Jag behöver strypkoppel och elchocker. Jag behöver hjälp att fly mig själv och mina demoner som trycker ner mig och underminerar allt jag gör.

Jag har varit mobbad sen mellanstadiet, utfryst, aldrig blivit inbjuden utan bjudit in mig själv för att få vara med. När jag inte orkade mer, inte orkade jaga vänskap så blev det tyst. Ingen hörde av sig, INGEN.

Ensamheten och demonerna, de enda jag hade/har kvar är de som idag styr min hjärna. De är oerhört elaka och krävande och jag har inte löngre kraften att bryta mig ut själv. Det finns ingen som vill eller har tiden att hjälpa till, 5 minuter var 6e månad är liksom ingen början.
Blir ingen framgång, när tystnaden är tillbaka och rösterna i huvet överröstar allt förnuft så orkar man inte kämpa emot, JAG orkar inte kämpa emot.
Jag blir en grå intetsägande massa inne hemma, dagarna, veckorna, månaderna går.

Det går inte förklara demonerna inom en, man låter galen, som att hitta på ursäkter men för mig är det högst verkligt.

När man inte vill leva men man önskar inte att dö heller.... vart är man då?
Vem är man, vem ser en?
Att vara ensam men i en relation är en mardröm.

Jag vill så mycket men vet inte hur jag når dit, hur jag går vidare, hur jag kommer ut ur mitt fängelse ?

Allt är mitt val och mina val kan jag inte lägga på någon annan, moment 22.... så börjar jag om igen. Som en hamster i ett hamsterhjul, bara springer runt runt på samma ställe utan att komma någon vart.

Jag.......