Det finns iaf lite positiva vibbar i allt grått.
Jag fick jobb tillslut och nu 5 månader in såntrivs jag. Trodde aldrig jag skulle säga det om ett uppdrag/jobb på Volvo Cars men dessa människor i denna gruppen är super trevliga. Området är nytt så mycke att lära sig men det är utmanande och lärorikt. Vi håller så sakteliga på att gå tillbaka till kontoret, faktiskt skönt det med, komma hemifrån, träffa folk och fly hemmets väggar. Dessutom att behöva göra sig i ordning på morgonen är välkommet igen.

Hösten dundrar in med mörkret, och hur mysigt det än är med ljus och annat för tämninegn hemma så trycker det ner också.
Nu kommer årstiden då man inte kan sitta ute, få luftvträffa folk. Nu kommer ensamheten instängdheten.

Jag vet jag skriver det ofta en fortfarande så biter sig känslan av ensamhet fast. Känner mig osynlig, meningslös och grå.
Jag känner saker men får inte visa det.
Ful, tjock, osmaklig, tar plats fast på fel sätt, osympatisk och socialt inkompetent.
Allt göms bakom ett påklistrat leende så ingen ser, inte för att nån tittar iaf.
Vill träna men kommer inte iväg samma visa och ännu ett år har gått. Jag klarar inte blickarna från folk, dömmandet, för JO, tjocka människor får man dömma. Tjockisar är korkade, har inga känslor förstår inte att man inte ska beblanda sig bland de smala snygga.
Vänner sitter och delar bilder på tjockisar och skrattar åt dem, de förstår inte att det är MIG de skrattar åt, gör sig löjliga över, trycker ner.
Det är ju bara ett fetto. Kolla låren, magen dubbelhakan...... Ja, mig..... så jag skäms över mig och alla skratten hånen biter sig fast.

Varför skulle nån se åt mitt håll, vad finns för bra hos mig att fastna vid. Tror inte jag har några egenskaper som sticker ut, inget visuellt för någon att fastna för. Varför jag av alla val där ute.

Ja, jag är gift, men det gör mig inte blind och känslolös. Jag ser jag känner söker..... nått.

Men just nu finns jag inte, syns inte är bara grå och passar inte inte in.
Drömmer om......