Juli.... Nu börjar mina kollegor gå på semester, det blir lugnare på jobbet ett tag...

Jag har några veckor kvar innan det är min tur och faktiskt med vädret som är ute så gör det mig inte något.

Varit lite lugnare ett tag... inte haft så många tankar som maler   fram och tillbaka. 

Lite mindre ångest och det är ju bra, tyvärr känner jag att det kommer krypande igen. 

Värken är som den är... rätt konstant MEN nu är jag tillbaka till att jobba - åka hem och göra ingenting och såklart, gör man inget så gör det inte mer ont heller.

Det är SÅ svårt att komma på rätt köl när den sidan kommer krypande. Jag försöker tänka positivt inte göda det mörka men någonstans blir det fel. Så fort jag börjar känna mig tryggare, så måste jag trycka ner mig. Så nu är vi tillbaka till ruta ett igen    

"Ryck upp dig" "det blir inte bättre för att du gråter/tycker synd om dig själv" "Gå ut och gör nått då" "skaffa en hobby" osv osv det är inte så jävla enkelt som det låter....... Som att jag inte vill allt det där då.. som att jag tycker det här är roligt...

Jag skäms för mig, hur jag ser ut, hur jag inte är social nog, hur jag för mig bland folk... elefanten i rummet det är jag.

Jag sitter och plannerar hur jag ska komma vidare, det ser så bra ut på papper, i tanken men sen kommer jag till verkligheten när det ska realiseras och då faller allt.

Bara att promenera till jobbet... det blir bara inte av.... Jag vill inte synas, vill inte att nån ser mig, pekar skratta och kommenterar....

Jag måste röra på mig, äta bättre inte bara för utseendets skull men för Fibrons skull, för min egen hälsas skull för kroppens skull. Att sen kanske få ett bättre kropplsigt utseende skadar ju inte.

Men HUUUUUUR startar jag, hur kommer jag igång.

Kan ju inte ens komma mig för att göra de enklaste övningarna hemma i min ensamhet eller ta promendaen till jobbet heller.

Jag fuskäter "det som inte syns finns inte" JO, jag ser men jag orkar inte säga åt mig.. jag kommer iaf att falla för frestelsen. Så , jag har ju gett upp innan jag ens har startat.

Sitta ensam hemma - maten, TV är enda sällskapet.

Jag har fått erbjudande om att hälsa på .. men kommer inte iväg, jag kommer inte ut genom dörren, drar på det tills det blir för sent...

Jag ser grannarnan sitta på baksidan, skrattar och pratar osv... men jag klarar inte gå ut dit, vet ju inte om det r mig de pratar om, och vad har jag att tillföra - INGENTING.

Faktiskt suttit ute ett fåtal eftermiddagar "klapp på axeln" men jag har liksom inget att tillägga.. jag har inga barn, de är tajta och planerar saker ihop och jag är liksom inte med. jag blir inte inbjuden till att hänga med, och jag tänker inte krascha in och tvinga mig på någon. Jag är lite äldre man är liksom inte med man är utanför fastän  man är där.

F jobbar.. alltid.. alla kvällar + dagar.. är bara ledig söndagar i sommar... så jag sitter själv... får tiden att gå med att småäta och glo på TV, städa och tvätta "Yay" dagarna går, veckorna går snart är hösten här igen, vintern, Nyår. Ett år har gått igen och jag står och stampar på samma plats.

"Ryck upp dig" "det blir inte bättre för att du gråter/tycker synd om dig själv" "Gå ut och gör nått då" "skaffa en hobby" "Hur svårt kan det vara" "Vill man så kan man, då vill du inte tillräckligt" "Nä men sitt där då"

JAG VET!!!!!   

Men det gör det inte lättare. Jag har min depression, den tär och sliter och den trycker ner, den försvinner liksom inte bara för att jag skrattar en dag, de frodas i ensamheten och den är stark. Det är den som gör att jag inte kan gå ut, att jag får ångest av att göra saker själv, att synas. 

Ångesten gör ont, en annan värk än Fobromyalgi och psoriasis artriten, en tung förlamande värk som sätter sig i bröstet och gör att man får svårt att andas, käns som man ska kvävas. Ångest/ensamhet/deression osv.. kalla det vad du vill men alla dessa fraser biter liksom inte på det. det trycker ner, göder och föder och skapar grunden för mitt eget självförakt....

Jag vet..jag har gått hos psykolog...jag har läst böcker tidningar artiklar... men jag kommer inte ut själv och när man säger nej så slutar folk bry sig "hon vill ju aldrig vara med", ingen är intresserad av varför man säger nej, varför man avbokar i sista sekund, säger man att man inte mår bra så lyssnar ingen för ingen orkar bry sig och varför ska dom, inte deras problem, det blir jobbigt.

Det kan också vara så att ingen vill/orkar engagera sig för att dom helt enkelt inte bryr sig om mig. Känner inte mig tillräckligt, inte "vän" tillräckligt mycke. Bara en bekant i mängden.