Så var snart 2021 slut

Ett år som inte varit mitt bästa år varken fysiskt eller psykiskt, ett år som känns som det haft mer nergångar än uppgångar som ställt mitt mående mot väggen flera ggr och ramlat ner som en mörk oformbar hög lika ofta.

Nu är det december, en månad som jag har svårt för, en julhelg som jag får ångest av då den frammanar mer måsten än glädje. Jag har inget att fira, julen i sig är bara en extra ledighet mellan semestrarna för mig.

Mer att städa, mer att sköta om mer att ta hand om mindre tid för mig, ingen gemenskap, ingen familj, inga julklappar inget nånting. Ja julmat... på julafton... det är julen.

På ett sätt är det skönt att inte fira julen, men den går inte komma undan den och nånstans inom mig saknar jag ändå att samlas, träffas, klä upp sig lite, mysa och må gott med andra, men det blir inte så, vi sitter själva, glor på TV, sitter framför datorn som vilken annan kväll som helst. I år har vi pojkarna från skåne här men de bryr sig inte om nått bara de får sina julklappar.

Sista halvåret har jag funderat mycke (ja mer än vanligt då jag alltid grubblar över nått), jag står i ett vägskäl och vet inte vilket håll jag ska gå åt, jag har stått här länge, alltför länge egentligen men vanan har fått mig att inte välja.

Man vet vad man har (på gott och ont) men vet inte vad man får (på gott och ont). Stå tillsammans eller stå ensam.

Vad har vi tillsammans?

Vad kämpar jag för?

Vi firar ingenting om oss, inte årsdagar, bröllopsdagar, alla hjärtansdagar, inte några dagar,det är inte viktigt,...fast jo, jag tycker det är lite viktigt men man kan inte tvinga någon att tycka det är viktigt så därför blir det inget.

Har försökt nämna det men inget gensvar "för VI tycker inte det är så viktigt" att komma ihåg och uppmärksamma sånt. Det är sånt som andra håller på med.

Ja, en middag kan det bli, för man måste ju äta iaf ....och dricka... fast oftast efteråt eftersom han mest jobbar eller är borta iaf.

Jag har försökt prata, förklara hur jag mår känner osv, men händer inget, jag får plats och "det går väl över nästa vecka?" "hur länge ska du må dåligt?" "Vad sur du är hela tiden".  Lite av, om man ignorerar det ond så försvinner det. Inte av elakhet, han bara inte förstår eller ens kan /vill sätta sig in det. Vi har det bra som vi har det ju.

När man har mesta tiden ensam hemma så blir det lätt att tankarna maler fram och tillbaka om och om igen. Nu har jag katterna så nu kan jag iaf prata med mig själv utan att jag ser helt galen ut, de har dock inte så många goda råd att komma med.

Jag känner saker inom mig, saker jag inte får känna, bör känna, ska känna men som jag inte kan skaka av mig. Känt under en lång tid men inte kunnat sätta fingret på vad det är men nu vet jag, inte för att det hjälper men nu vet jag iaf.....

Vi är nog inte överens om nått just nu, allt blir fel, hur man säger, hur man låter när man säger nått, hur man verkar när man säger nått, allt blir liksom fel. Säger man inget är det med fel. Pratar man med någon så är det med fel. Så säger inget alls, bara är för det är enklast. Och då är jag sur istället.... hur ska man vara tillags? När slutade vi kommunicera, prata med varandra?   

Jobbar, städar, tvättar, lagar mat går och lägger sig, samma sak nästa dag...

Jag mår inte bra, men vet inte vad jag behöver för att må bättre, får att komma vidare.

Det är ju bara jag som kan göra nått åt det men jag vet inte vad jag ska göra, var jag ska börja och det underlättar väl inte heller. Det är aldrig bara ens fel att två träter heter det ju och det är sant....

Så.... Jag:

- Vill inte vara hemma men har ingenstans att gå

- Vill göra nått men vet inte vad jag vill göra

- Vill prata med någon men vet inte vad jag ska säga, jag har inget att säga....

Jag är inte intressant eller rolig nog känns det som och när man sitter inne hemma så händer det liksom inget som man kan prata om.... upplever ju ingenting som är värt att dela.

Får frågan gång på gång: Men vart vill du  gå då, vad vill du göra då, hobby?

Tyckte jag sammanfattde bra ovan....

- Jag vet inte, världen mest irriterande uttryck som inte säger nått om nånting och inte direkt hjälper nått heller. Hade jag vetat hade jag väl antagligen gjort nått redan.

Just nu är allt bara ett enda stort svart hål som jag håller på att slukas upp av.

Hobbysar? Jag syr kläder, men hittar inte just nu ron i mig själv att göra det, jag har inte platsen där jag kan vara, måste plocka fram och plocka bort och då tappar jag orken. Jag börjar men blir aldrig klar

Testat Diamond Painting, men det blir för enformigt, tappar koncentrationen och lusten efter en kort stund.

Prommenader.... skönt ibland med en bok i öronen planlöst, men inte jämt, ger mig inget mer än ännu mer grubbeltid.

Gym.... skönt när man är där och efteråt men fixar inte blickarna (den där mobbningen sen skoltiden och långt upp i vuxenlivet sitter djupt rotad) som kanske finns eller inte finns där.

Den genomgående röda tråden i allt... ensam...allt görs ensam med mig själv.

Jag har inga problem att vara själv, men ibland hade det varit gott med sällskap. Vi pratar inte heldagar, bara 1 timme ibland hade räckt....

En fika, en lunch, en middag,  en filmkväll bara nått liksom.... Nått annat än vanlig vardag, ett sällskap, något som bryter av och får mig ut från hemmet.

Men jag står här i mitt vägskäl....ensam....med beslutsångest, ångest....stanna eller gå vidare.... gå vidare till vad? Ingenting, "same same but different..." Går jag kommer jag aldrig bli 2 igen

Stanna...vi är iaf två men jag är fortfarande ensam i våran tvåsamhet, och min plats är hemma att sköta markservicen, för gör inte jag det så gör ingen annan det heller...

Om Jag inte gör det så behöver det ju inte göras verkar vara en stående slutledning av de två jag delar hem med.

Vägskälet blir större men vilken väg jag ska ta lika otydlig....... Och medans jag funderar på på mitt vägkäl så sitter jag här hemma... ser dagarna dra förbi.

Lägger en mental önskelista och nyårsönskan för mig själv som med all säkerhet inte kommer slå in. Väldigt få drömmar sålr in trotts allt. Men det ger lite lånad tröst för stunden.