En dag som började så glatt med min älsklings födelsedag avslutades med tårar efter beskedet att en av mina äldsta och käraste vänner gick bort under dagen.

Det är så fruktansvärt orättvist och jag kan inte sätta ord på hur tomt och overkligt det känns. Som en mardröm jag väntar att vakna upp ifrån.

Vi träffades inte längre varje dag, pratade inte regelbundet men när vi väl träffades och pratade så kändes det som igår. Våra liv tog olika vägar men vi hamnade här nere i södra delen av landet i olika städer inte långt från varandra.

I dryga 30år har vi hållt ihop oavsett olika åsikter, synsätt, vanor och leverne men en stor portion respekt och humor och gemensamma intressen och vänner så spelar det ingen roll. Vi var vänner.

Jag är inte bra på att tala om hur jag känner, får aldrig till orden och meningarna men inte mindre ändå så känner jag, tänker på de nära och kära på hur ont det måste göra, deras förtvivlan och chock.

Vila i frid älskade Per   
Du hade så mycket kvar att ge, du var inte klar ännu!!!! Kändes som att ni höll på att få ihop allt. Transplantation, stugan, livet. Det skulle inte ta slut nu.

Vad kan vi göra, vad kan vi hjälpa till med, vill inte tränga oss på i den här svåra stunden och det är så många som vill hjälpa och stötta.
S, du som blev kvar. ?
Vi finns här och tar din hand om du vill. Vi kan hjälpa med det du inte orkar ta tag i eller vi kan bara sitta och finnas om det är det du behöver. Du är inte ensam även om du nog känner dig övergiven och tom just nu.

- Per, Du kommer aldrig bli glömd !!

 

Amisa

11 februari 2020 23:55

Tråkigt med din vän som gått bort alldeles för tidigt.
Ta hand om dig och ditt hjärta!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll. Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag ...

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Semester.... 4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar. De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig. Vi har me...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...