Så var sommar och semester över, jobbtid igen...

Kommer inne/ensam hemma perioden igen. Några veckor varje sommar kan man iaf låtsas att man är en del av en gemenskap. Man sitter ute och pratar ... ibland iaf. Mest lyssnar jag bara, har liksom inget att tillföra någon konversation eller så. När de planerar vad de ska göra så är man inte med man räknas inte. Ingen som frågar om man vill delta. Och om jag sitter där och folk pratar förbi mig, planerar osv så inte tänker jag bjuda in mig själv när jag inte är medräknad från början.

Jag är aldrig med, jag hör inte dit. För gammal kanske, inte tillräckligt underhållande, och har inga barn. Det blir liksom inte många rätt. Man sitter där med men ändå helt utanför, synd men finns inte.
Ändå sitter jag där och låtsas för mig själv att jag faktiskt deltar att jag har lite vänner, lurar mig själv medvetet en kort stund. Sen åter in till verkligheten.

Dags att återgå till ensamheten igen, krypa tillbaka till mitt hål.
Livet är " fantastiskt och underbart " ?

Hur lång tid ska man behöva stå ut?
Leva för att jobba, enda stället jag ser folk och har några att prata med. Om jobbsaker men iaf ord.
Sjukt omotiverad att vara här....

Höst.......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vart jag ska, vart jag vill, vem jag är.... allt känns bara tomt. Ett stort svart hål som bar blir större. Som att jag inte längre har kontroll. Ilskan har gått över till likgiltighet, som att som inget betyder något längre... att jag ...

Höst.... Jag tror sommaren blir kortare för varje år, den ljusa tiden kommer och går innan man hinner blinka.... sjukt jobbigt. När mörkret och kylan kommer så förstärks mina mörka inre demoner och vardagen blir en enda lång kamp att hålla sig över...

Semester.... 4veckor alldeles ensam.... Ingen att fika med, ta ett glas vin med, umgås med.... F jobbar typ alla dagar. De jag sträcker ut handen mot har egna planer som jag inte passar in i och andra vill bara inte umgås med mig. Vi har me...

Sommar! Nu kommer den tiden på året jag älskar överallt annat men samtidigt den årstiden som ger mig mest ångest. Jag vill sola, bada vara ute.... Men som jag ser ut nu, tjock.... svullen.. inte fin... så vill jag inte visa mig för någon någonsta...

Dagarna,veckorna månaderna går... Inget händer. Den ena dagen är den andra lik. Jag sover lika lite som förut men alltid så trött att det känns som jag ska kunna somna stående. När jag väl har chansen att sova så går det inte. När jag väl somnar av...